magiskverklighet.blogg.se

Fånga de stora fiskarna - meditation, medvetenhet och kreativitet. Nej, det är faktiskt ingen självhjälpsbok för fiskare utan en spretig samling funderingar som David Lynch har kring sitt skapande. David Lynch är en 67-årig filmskapare och konstnär som har skapat fascinerande mystiska filmer som Eraserhead, Mulholland Drive och Lost Highway samt tv-serien Twin Peaks. Så här beskrivs hans filmspråk på Wikipedia: 

 

Skulle jag inte redan ha sett hans filmer så skulle jag verkligen vilja se dem efter att ha läst ovanstående stycke! Lynch är ett cinematiskt geni som till fullo utnyttjar filmens möjligheter. Storyn i hans filmer är sällan linjär och det händer minst lika mycket mellan raderna som på raderna. Han litar på tittarens förmåga att tänka och fantisera på egen hand och många saker i hans filmer förblir oförklarade, outredda, luckorna får tittaren själv fylla i.

 

Så visst blir jag nyfiken när jag hittar en bok där Lynch berättar om sin kreativa process, men boken uppfyllde inte mina förväntningar. Boken är 184 sidor lång och kapitlen är 1-3 sidor långa, vilket ger ett väldigt spretigt intryck. Han pratar mycket om meditation, eller närmare bestämt Transcendental meditation. Transcendental meditation är lösningen på typ allt, enligt Lynch. Den här boken skulle ha kunnat bli riktigt intressant om han hade utvecklat sina tankar lite längre, men man hinner inte säga så mycket på ett par sidor. Uppslukad av sitt eget tankeflöde hoppar han mellan att förklara hur det skulle kunna bli världsfred, till att poängtera att det är viktigt att man sover åtta timmar per natt, till att berätta om sitt möte med den legendariska filmregissören Federico Fellini. I början av boken säger Lynch att han aldrig har varit någon skribent, att ordet inte är hans medium. Han kan nog ha en poäng där. Den bristfälliga framställningen till trots så är det ändå väldigt intressant att dyka in i huvudet på mannen bakom så många förtrollande excentriska filmer.

 

 

Flickan i flaskan av Christel Sundqvist är en roman om att våga möta sitt förflutna. I den här boken är författare och huvudperson samma person, men Sundqvist poängterar i inledningen att allt inte har skett på samma sätt som i romanen. Det är en verklighetsbaserad historia, en självbiografisk berättelse med modifikation. Texten rör sig mellan två tidsplan: Dels hösten 2005, när huvudpersonen drabbas av utmattningsdepression och barndomsminnena börjar tränga sig på, dels 70- och 80-talet under huvudpersonens uppväxt. Det som binder samman dessa tidsplan är Flickan, Flickan som dyker upp i den deprimerade trettiofemåringens tankar och inte lämnar henne i fred, Flickan som vill bli lyssnad på, Flickan som kanske är hon själv.

 

 

Uppväxten skildras på ett mångsidigt sätt. Jag var rädd för att denna bok skulle visa sig vara en jobbig det-är-så-synd-om-mig-historia, men Sundqvist lyfter upp både mörka och ljusa stunder från barndomen och framför allt både mörka och ljusa sidor hos huvudpersonerna. Hon växte upp i Nykarleby med två äldre bröder och en yngre syster, en mamma som framhöll vikten av social status och en alkoholiserad pappa med storslagna drömmar. Utan att vara övertydlig lyckas författaren visa hur hennes uppväxt har format henne till den hon är idag. Flickan i flaskan är en på samma gång djup och lättläst berättelse framställd med sällsynt psykologisk skärpa.

 

 

Jag har lite dålig humor tror jag. Jag skrattar åt en massa saker som inte är menade att vara roliga. Eller kanske det är ett tecken på att jag har bra humor, har man dålig humor så skrattar man väl inte så mycket. Det vill säga, om "dålig" humor är samma sak som "lite" humor. Men jag har inte brist på humor i alla fall. Kvaliten på humorn är en annan sak...

 

En pålitlig källa till skratt är dagstidningen. Detta gäller för alla tidningar, men jag undrar om ÖT ändå inte är en ovanligt rolig tidning. Det blir ju lätt lite komiskt när nyheterna är superlokala, titta bara på Sjukt Lokal Lokal-TV. I dagens tidning fick jag veta var man hittar Kokkolas första maskros i år (intill en vägg på Lilla kyrkogatan). 

 

Andra guldkorn från de senaste dagarna:

 

 

Jonas Hassen Khemiri. Han är 34 år gammal, lång och smal och mörkklädd i sann kulturnisseanda, svensk med tunisiskt påbrå. Hassen Khemiris fagra nuna syns i vart och vartannat kulturprogram på tv, alltid ödmjuk, alltid med ett snett leende på läpparna, aldrig rädd för att prata om heta potatisar. Så när hans senaste, femte,  bok Jag ringer mina bröder kom ut för några månader sedan blev jag förstås sugen på att läsa den. 

 

Inatt blev det av. Inatt träffade jag Amor.  Amor är en sympatisk typ, lite grubblande och socialt obekväm, som tänker på sina vänner som olika kemiska grundämnen. Det är 11 september 2010 och bombdåden** i Stockholm, där Amor bor, har nyss ägt rum. Man får veta att gärningsmannen var en sådan. Ingen riktig svensk. Rötter i Irak, svart hår och osvenskt utseende, muslim till på köpet. Amor och alla hans vänner vet genast - nu gäller det att passa sig. Nu kommer folk att vara extra uppmärksamma på alla stockholmare med osvenskt utseende. Det gäller att verkligen bete sig så normalt som möjligt när man rör sig ute bland folk, med kläder och kroppsspråk försöka förmedla att man inte har för avsikt att spränga sig själv eller någon annan i luften.

 

Den här boken kan man läsa på mindre än en timme, dels för att den består av hundratjugofem sidor berättelse i A6-format, men också för att texten har en hög puls. Textens puls uppnås delvis genom att Amors tankar varvas med minnen, händelser och telefonsamtal i ett obrutet flöde. Fast ibland tycker jag att flödet går lite för långt, då det kan vara svårt att avgöra i vissa fall vem som sade vad. Eller är det ett medvetet val från författaren? Som för att säga att inför chockerande händelser reagerar vi alla likadant? Oavsett vilket så är den definitivt läsvärd; på några få rader lyckas Hassen Khemiri presentera trovärdiga personporträtt och en berättelse som suger in läsaren mellan pärmarna. 

 

 

 

**http://sv.wikipedia.org/wiki/Bombd%C3%A5den_i_Stockholm_2010

 

 

 

Hur jag gör när jag går på bibliotek.

 

Lokaliserar avdelningen för skönlitteratur. Vuxen alltså. Ibland kollar jag in barnböcker också men det hör inte till rutinen.

Börjar vid A. Lägger huvudet på sned och ögnar över titlarna på jakt efter en författare eller titel som finns med på min att-läsa-lista. Min att-läsa-lista finns i sin helhet på boktipset.se, fruktansvärt bra sida. Nästan alla böcker finns där, så man kan göra listor över alla böcker man har läst, böcker man vill läsa, böcker enligt ett visst tema och så vidare, man kan också betygsätta, recensera och kommentera böckerna och utifrån de betyg man har gett på olika böcker så tar sidan fram tips på andra böcker som man skulle kunna gilla. Mindblowfuckingamazing! Men eftersom  det är opraktiskt att hålla i en dator medan jag med huvudet på sned skummar igenom boktitlarna och jag har en internetbefriad telefon så har jag ofta med mig en skrynklig papperslapp med titlar som jag känt mig sugen på just den dagen och eventuellt också kollat upp att finns inne. Just idag bestod den lappen av namnen på alla de cirka trehundrafemtio författare som finns med på att-läsa-listan, vilket inte är så praktiskt när det gäller en komihåg-lapp, märkte jag. Så jag stod med huvudet på snedden och ögnade utan hjälp av min komihåg-lapp. Men komihåg-lappar är inte att förakta, för vissa dagar kan jag drabbas av litterär tunghäfta och knappt komma ihåg ett enda av de där trehundrafemtio namnen. 

 

Det är ganska fysiskt krävande, att gå på biblioteket. Man står som sagt med huvudet på snedden, men nån slags väska på armen eller ryggen, med en växande bokhög som man försöker balansera på vänster arm medan höger arm drar böcker ut böcker från hyllan och bläddrar i dem och i många fall ställer tillbaka dem. Då är det besvärligt om böckerna är tätt packade för då knuffas alla böcker in när man försöker ställa tillbaka boken som man har bläddrat i. Dessutom finns ju inte alla böcker i ögonhöjd, utan de flesta är ju lite för högt upp eller lite för lågt ner så man får böja nacken i alla möjliga ställningar, på samma gång som man - om böckerna är lågt ner - sitter i en små-grodorna-ställning. Allt detta gör att svetten börjar porla fram, pannan blänker och tröjan klibbar mot ryggen. 

 

Svetten kan också ha att göra med den oundvikliga beslutsångesten som kommer med varje biblioteksbesök. Av olika skäl så kan jag inte läsa dygnet runt så därför kan jag inte låna alla böcker som ser lite intressanta ut. Jag måste hoppa över väldigt många. Vid varje biblioteksbesök (åtminstone i Nykarleby, hyllorna där är inte så många) så ögnar jag igenom alla titlar från A till Ö. Varje gång. Varje gång får jag lika ont samvete över alla böcker som verkar intressanta men som inte känns lika lockande som vissa andra böcker. Vissa av de där böckerna har jag hälsat på och pillat på och bläddrat i ett tiotal gånger utan komma till Second Base. Vilken teaser jag är. Och jag försöker förklara för de olånade böckerna att de inte på något sätt är sämre än de böcker jag tänker låna, utan det beror på vad jag är sugen på för tillfället.

 

Efter skönlitteraturen kan jag ibland göra avstickare till deckarhyllan men det gör jag sällan för jag kollar på så himla många kriminalserier att det blir lite overkill att läsa deckarhistorier också. Facklitteraturen går jag däremot aldrig förbi. Den är som bekant ordnad efter kategori. I Finland använder man Dewey Decimal Classification som är det mest använda klassifikationssystemet för bibliotek, men i Sverige har man ett eget system, SAB-systemet. Där används bokstäver istället för siffror och det är väldigt förvirrande. Filosofin och psykologin ska finnas under en kategori som börjar på 1 men i Sverige börjar den kategorin på D. Men i Finland då, så brukar jag börja där, vid filosofin och psykologin. Eller egentligen ännu tidigare, på 0-kategorin för den innehåller olika "allmänna" verk, typ svårkategoriserade antologier. De kan vara intressanta, fast den kategorin är väldigt liten så man behöver inte kolla igenom den varje gång man besöker biblioteket, nya böcker strömmar inte in direkt. Sedan skummar jag över religionen och ibland lånar jag böcker om buddhism. Därefter följer samhällsvetenskaperna och här finns de skarpa böckerna, de samhällskritiska. Sedan medicinhyllan inom kategorin psykiatri och nu börjar vi närma oss slutet. Utöver detta spanar jag in andra hyllor i mån av intresse, tid och läsplaner. Har jag en att-läsa-bok inom området miljö till exempel så går jag till den hyllan men sällan annars. Konstböckerna försöker jag hålla mig långt borta från, för att skona mig själv från stora kolossar som väger ett ton och inte ryms i väskan (såvida väskan i fråga inte är en kappsäck).

 

Det finns en sak som ALDRIG slår fel när jag går till biblioteket. Det är att jag alltid lånar flera böcker än jag hinner läsa. Efter att ha haft lånekort i 22 år (fick bibbakort som 0-åring då en av mina fastrar sommarjobbade på biblioteket i Nykarleby) borde jag ha lärt mig. Men fan heller, jag tänker alltid att nästa vecka kommer jag nog att ha tid att läsa tio böcker. Det har jag aldrig.

 

Bibliotek är fascinerande platser. För mig har det en terapeutisk effekt att smyga omkring i ett bibliotek. Jag kan nästa höra hur pulsen går ner. Biblioteksfasen är faktiskt ännu mera njutningsfylld än läsningsfasen för mig.

Kanske är det för att biblioteket som koncept är så unikt (även om jag har hört talas om klädbibliotek...men jag vet ingen som har använt sig av ett). Idag har allt har ett pris och cash is king och marknaden ska vara fri och man ska helst inte dela på saker utan istället skuldsätta sig upp över öronen för att inte behöva dela saker med Andra. Så står biblioteket där och erbjuder sina tjänster helt gratis och folk lånar och lämnar tillbaka. Man har såna intima stunder med böcker, ofta väcker läsningen många tankar och känslor. Ofta läser man samma bok på olika ställen. I sängen, vid köksbordet, i soffan, på toaletten, man har den i väskan och läser i väntrummet, på bussen eller på utlandsresan. Allt detta kan en biblioteksbok få uppleva med en enda låntagare. Jag tycker att det är spännande att fundera över, vilka som har lånat den här boken före mig? Varför ville de läsa den här boken? Vad tyckte de om den, vad betydde den för dem?

Får lite dåligt samvete över alla gånger som jag har drivit med hiphop, för Petters musik når mig ända in i själen. "Själen" är också namnet på en väldigt vacker låt med en väldigt vacker text. Lika märkligt varje gång, när man läser en sångtext och det känns som att varje ord stämmer in på en själv.

 

 

Jag har och har alltid haft ganska mycket problem med mig själv. Mitt huvud lyder inte. Jag är ganska ensam om en stor del av mina upplevelser, för de flesta har en mera normalt funtad hjärna. Jag känner hatkärlek till min hjärna, hat för att det blir så mycket kaos och förvirring och smärta, kärlek för att mina känslor är starka och många och för att livet blir rätt så spännande. När jag var 18 fick jag äntligen ett ord för min knasighet. Eller snarare flera ord, för min knasighet ser inte riktigt likadan ut som de flesta andras knasighet. "ADHD/DAMP med drag av Aspergers syndrom". Och jag vill gärna berätta om min knasighet. Dels för att någon annan knasig människa ska kunna läsa det här och känna igen sig och känna sig lite mindre ensam i sin knasighet. Dels för att alla oknasiga människor kan ha nytta av att veta hur det är att ha en myrstack i huvudet, för det är trots allt ungefär en person av tjugo som har det. Alla är knasiga på ett helt unikt sätt och jag är knappast representativ för alla myror-i-brallan-människor. Men anyways, så här tar sig min knasighet uttryck i alla fall:

 

Mina symptom stämmer in på ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) så det ordet kommer först. Men den diagnosen täcker inte allt. Det är ju också det där med att jag inte klarar av starkt ljus, det ger mig huvudvärk och gör mig orolig och trött. Jag vill inte äta något som är kallt, så jag lägger glassen i mikron innan jag äter den. Mat med tuggmotstånd känns obehagligt så jag mosar helst maten innan jag äter den. (På senare tid har jag dock börjat äta knäckebröd). Jag är väldigt känslig för temperaturskillnader och har nästan alltid för varmt eller för kallt. Jag har svårt för att beräkna avstånd och hastigheter, så därför brukar jag springa över övergångsställen bara för att vara på den säkra sidan. De här sakerna har att göra med perceptionen, alltså den automatiska tolkningen som hjärnan gör av sinnesintrycken (synintryck, ljud, lukter m.m.). Sedan var det motoriken. Min motorik har blivit bättre. Fast jag kunde inte springa förrän jag var elva år, mina fötter "rullade" inte mot marken utan jag stampade fram, med hela foten i marken varje steg. Även efter att jag lärde mig springa fortsatte jag att lägga ovanligt mycket tryck på hälen så att alla mina skor går sönder i hälen eller klacken. Koreografiskt sett är jag en katastrof, det spelar ingen roll om det är aerobics eller vals. Finmotoriskt är jag ingen direkt katastrof, även om lärare ibland har klagat på min handstil och syslöjdsuppgifterna tog dubbelt längre för mig än för alla andra. Sedan är det ju vardagsklumpigheten då, alla saker som går sönder i mina händer och alla kaffekoppar som jag har råkat knuffa omkull när jag bara ska sträcka mig efter dem. Problem med motorik och/eller perception i samband med ADHD-symtom brukar kallas för DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception). Men det diagnosen har bara använts i Skandinavien. Om man endast har problem med motorik och perception kallas det för DCD (Developmental Coordination Disorder). Utöver detta har jag också drag av Aspergers Syndrom som är en typ av autism utan intellektuella funktionsnedsättningar.

 

Men ADHD då. Jag kan börja med att säga att man kan tala om tre typer av ADHD:

- huvudsakligen bristande uppmärksamhet

- huvudsakligen hyperaktivitet/ impulsivitet

- kombinerad typ: både bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet.

Jag skulle väl vara en kombinerad typ då.

Alla diagnoskriterierna finns att läsa här: http://www.lakemedelsverket.se/upload/allmanhet/behandlingsrekommendationer/Kriterier%20som%20anv%C3%A4nds%20f%C3%B6r%20att%20bed%C3%B6ma%20om%20en%20person%20har%20ADHD.pdf

Här förklaras mera utförligt hur symptomen som nämns i diagnoskriterierna kan ta sig uttryck hos vuxna: http://www.socialstyrelsen.se/psykiskhalsa/nationellpsykiatrisamordning2005-2007/Documents/R9VagledningsdokumentADHDkort.pdf

När diagnosen ADHD uppkom tänkte man sig nämligen att det var något som växer bort, att vuxna inte kan ha ADHD-problematik. Därför fokuserar största delen av forskningen och litteraturen kring ADHD på barn och inte på vuxna. Idag vet man att problemen växer bort för vissa, men många har kvar sina symptom hela livet.

 

Men ADHD är inte bara av ondo. Alla de där sakerna kan ju också vara bra egenskaper i vissa situationer. Jag är snabbtänkt och kreativ och när jag gör något så gör jag det till 200 %. Jag pratar utan att tänka efter och det är inte alltid bra, men uppriktighet uppskattas ofta.

 

Tyvärr känns det inte som att jag får använda alla mina bästa sidor när jag studerar. Då behöver jag istället allt det där som jag är så dålig på; disciplin, planerings- och organiseringsförmåga och förmåga att slutföra saker. Jag har kämpat i tre år med detta, sedan jag började studera på högskolenivå. Jag tycker att det är så himla svårt att jag själv ska bestämma när jag ska läsa eller skriva dittan eller dattan. Det borde ju inte vara så svårt, för läser och skriver gör jag ju hela tiden på min fritid. Men på min fritid läser och skriver jag ju vad jag vill, när jag vill, hur länge jag vill. När man studerar är det ju mera bestämt vad man ska läsa. Och det där verkar ju vara ett stort problem för mig. Hösten 2010 började jag studera filosofi i Åbo, hoppade av. Hösten 2011 började jag studera ungdomsarbete i Åbo, hoppade av. Hösten 2012 började jag studera psykologi i Umeå och det har gått någorlunda, men nu orkar jag inte längre. Jag tänker ta en paus från studerandet, fortsätta arbeta när sommaren övergår i höst. Det känns som en sådan lättnad. Att få GÖRA saker! Alla har alltid sagt åt mig att jag har sådan potential. Det har jag säkert. Men högskolestudier gör mig så stressad och uttråkad, så jag vet inte om det är värt att jag pinar mig igenom det. Jag kan väl utnyttja min "potential" på något annat sätt.

 

När det kommer till Aspergers syndrom så är det tydligaste symptomet att jag har väldigt litet behov av umgänge. Jag måste inte prata med någon varje dag. Jag kan vara för mig själv långa perioder utan att få tråkigt. Och har jag varit en hel dag i skola/jobb så vill jag helst inte träffa någon. Det kan göra mig lite sorgsen att jag inte har större behov av umgänge, för det är ju så man lär känna människor. Genom att umgås med dem. Dessutom har jag svårt för "ytligt" umgänge, alltså när folk bara sitter och säger trevligheter åt varandra och inte berättar vad de innerst inne tänker på. Jag märker ju att folk gör på det sättet men jag förstår inte varför och jag har svårt för att göra likadant. Det var någon som förklarade för mig att folk blir obekväma om man blir för personlig för fort, men det har jag svårt att förstå. Det gör ju inte mig obekväm, jag tycker bara att det är trevligt om någon ventilerar sina personliga funderingar med mig!

Det som också är kännetecknande för Aspergers syndrom är "omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering", "oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer" och "enträgen fascination inför delar av saker". Det känns svårt att avgöra huruvida mina intressen är abnorma i intensitet eller om mina rutiner är oändamålsenliga, men visst finns det en sanning där. Jag kan ägna timtal åt att göra meningslösa listor (i stil med det tredje ordet på sidan femtiofem i varje bok jag äger). Sedan kan jag ägna ytterligare timtal åt att göra statistik av listan (hur många ord av varje ordklass till exempel). När det kommer till rutiner så tycker jag inte själv att jag har så många särskilda rutiner, men mina föräldrar har berättat hur intensivt jag reagerade på förändringar som liten. Nya platser, nya rutiner var som ett mindre trauma för mig. Och så är det ju fortfarande. Nya ställen, nya människor, nya saker överlag får mig helt ur balans. Jag tycker inte om förändringar och jag tycker inte om att resa, tycker överhuvudtaget inte om att övernatta någon annanstans än Hemma. 

 

Idag menar många att ADHD och autismspektrumstörningar är besläktade. ADHD är vanligare hos personer med en autismspektrumstörning än hos den övriga befolkningen, och autismspektrumstörning är likaså vanligare hos personer med ADHD än hos andra. Bägge räknas till gruppen neuropsykiatriska funktionshinder. Neuronätet har bra information om den här typen av diagnoser: http://user.tninet.se/~fxg297r/diagnos_grupper.htm
Likaså det svenska riksförbundet för dessa funktionshinder, "Attention". Man kan läsa deras tidning gratis på deras hemsida. http://www.attention-riks.se/

Det är inte längre uppseendeväckande med pastelliga eller knalliga färger i håret. Katy Perry, Lady Gaga, Nicki Minaj och Rihanna har gjort sina ständiga frisyrändringar till en del av sin image. Min personliga favorit av alla galna hårfärger är regnbågshåret, fast inte randigt som Nicki Minaj utan så att färgerna smälter in i varandra, som på Lady Gaga. Är ögonbrynen nästa steg? Förra veckan twittrade den brittiska modellen Cara Develingne en bild på sina nyfärgade blåa (!) ögonbryn. Rätt coolt faktiskt, hon ser ut som en supermodell från yttre rymden. Eller som en spådomslärare på Hogwarts. 

Mest fascinerad är jag ändå över de sjukt coola solglasögonen...

 

 

Igår läste jag en riktig tiopoängare! "I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet" heter boken och titeln ger en bra bild av vad boken handlar om. Psykiatern David Eberhard ger dagligen psykiatriska diagnoser åt människor, men 2006 diagnosticerade han hela Sverige med paniksyndrom. Lite med glimten i ögat är det ju förstås, eftersom de psykiatriska diagnoserna är gjorda för diagnosticering av individer och inte samhällen. Innan jag började läsa så tyckte jag att det verkade lite krystat, vad menar han med att hela det svenska samhället skulle lida av paniksyndrom? 

 

Sida för sida får jag dock allt flera exempel på hur panikslaget det svenska samhället har blivit. Det handlar om "ett alldeles överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror". Eberhard menar att vi gör oss själva (och våra barn, om man har sådana) en stor otjänst genom att aldrig krypa ut ur trygghetsbubblan. Vi blir handlingsförlamade och oförberedda på livet och vi blir sämre på att använda vårt sunda förnuft till att värdera risker. Eberhard förklarar även att, ju mindre vi lämnar trygghetsbubblan desto mindre blir bubblan. Alltså, att farorna aldrig tar slut. Man kan lagstifta och reglera hur mycket som helst, men man kan ändå aldrig komma åt alla faror. Man kan aldrig vara idiotsäker på att inget kommer att gå fel. 

 

Jag älskar den här boken. Dels för att den är välskriven, men framför allt för att Eberhard sätter fingret på det där som jag finner så irriterande med det moderna samhället: många saker förbjuds eller regleras utan att det gör någon större nytta, det blir bara mera byråkrati och mera förvirring. Med flera regler blir behovet av att använda sunt förnuft mindre, ett övergångsställe kan till exempel göra att folk inte tittar sig för innan de korsar gatan. Det började på 1900-talet med hastighetsbegränsningar och bilbälten och idag får man inte cykla utan cykelhjälm om man är yngre än femton eller prata i mobilen medan man kör bil.

 

Andra exempel på trygghetsnarkomanin är hälsohetsen. "De centrala symptomen vid en regelrätt panikattack är inte de kroppsliga besvär man drabbas av utan just rädslan för att man ska dö eller bli tokig. Det är just i dessa symptom som det nationella syndromet har sin största likhet med individens. Staten är livrädd för att invånare ska dö, för att samhället ska mista kontrollen och implodera" säger Eberhard. Många personer ägnar idag absurt mycket av sina liv åt att indirekt oroa sig för döden genom att se till att hålla sig friska. En modern svensk bombarderas dagligen med information om hur man ska äta (inte för mycket kalorier, mycket grönsaker osv.), tänka (man mår bättre av att tänka positivt), motionera och leva. Och det är väl inget fel med att vara hälsosam. Men grejen är ju att människan har överlevt i 200 000 år utan att prenumerera på iForm. Och gör det egentligen något om man inte har en optimalt hälsosam livsstil? Konsekvensen kan ju bli att man dör något år tidigare än man annars hade gjort, men det är det kanske värt om man upplever att blodiga biffar, cigaretter och choklad höjer ens livskvalitet.

 

Eberhard ger många exempel på den växande trygghetsnarkomanin, fler än jag kan räkna upp här. Jag rekommenderar verkligen den här boken, för alla, inte bara för svenskar. För även om Sverige är ett synnerligen representativt exempel på trygghetsnarkomani så håller faktiskt trygghetsbubblan på att lägga sig över samtliga välfärdsländer. Vi lever våra liv i vadderade bubblor, långt borta från konflikter och smärta, långt borta från naturen, från döden. Denna tendens måste stoppas innan vi alla är eviga barn, oförmögna att hantera våra egna problem, som förväntar oss att pappa Staten ska ordna allt och skydda oss från obehagligheter.

 

När min blick mötte dagens HBL så drogs den direkt till denna magiska bild:

 

Och man tänker ju sig att det är någon flummig indier eller orakad belgare som har målat den. Konstnären är dock en viktorianskt klädd 1800-talssvenska. "Flummig" kan man ändå säga att hon var, eftersom hon var intresserad av det ockulta och esoteriska, spiritism, teosofi och rosenkreutzfilosofi. Men hon var det innan någon annan var det, hon var New Age innan någon kände till New Age. Hon var pionjär också i sitt måleri; hon målade surrealistiskt och abstrakt årtionden innan dessa konstnärliga strömningar slog igenom. Konstnären heter Hilma Af Klint och och levde 1862-1944. Under sin livstid målade hon över tusen tavlor, men visade dem bara för ett fåtal. Den första utställningen med tavlor av af Klint ägde rum 1986 och idag finns hennes tavlor att beskåda på Moderna Muséet i Stockholm. Jag är alldeles tagen av hennes konst; alla färger, former och böljande linjer, kontrasterna och de lite barnsliga strecken. 

 

 

Om man behöver få fart på kreativiteten så kan man gå till http://creativitygames.net/random-word-generator/randomwords/2. En människa tänker tiotusentals tankar varje dag och största delen av de tankarna har den människan tänkt förut. Jag vet inte om det är något fel med det, men jag vill gärna få in några nya tankar nu och då. Och nya bilder i mitt huvud kan jag få när jag leker med ovanstående ordgenerator:

• Sekundvitaminer (man måste proppa i sig vitaminerna konstant, för de försvinner så snabbt ur kroppen)

• Älskarcertifikat (att visa upp innan man ligger med någon, så de kan vara säkra på att inte råka ut för en besvikelse)

• Skandalbyxor (byxor som visar lite för mycket, typ som Christina Aguileras byxor i videon till Dirrty)
• 
• If you 'got it, you 'gotta flaunt it sistah! som jag föreställer mig att bimbofeminister säger. *
•  
• Spaghettispöke (busig gengångare som under natten bryter sönder spaghetti i bitar och stoppar in dem i ens strumpor så att det blir obekvämt när man går) 

• Rymdnämnden (bestämmer vilken planet som ska invaderas härnäst. Duh.)

• Gångjärnsvas (inte ett dugg mera användbar än en vanlig vas)

• Hämndlera (lera med precis rätt våthetsfaktor för bli kastad i ansiktet på någon man vill hämnas på)

• Hobbykylskåp (för hobbykockar med mera entusiasm än talang. Hobbykylskåpet är till för deras alster medan det vanliga kylskåpet innehåller ätbara livsmedel)

• Havsjudo (kampsport i och under vatten)

När man har kollat alla avsnitt av The Mentalist och fortfarande har ett behov av supersmarta detektiver/ beteendeexperter utan normal social hyfs, så kan man kolla på Lie To Me. Huvudpersonen Cal Lightman spelas av Tim Roth (ni vet, "Pumpkin" i Pulp Fiction som rånar det där caféet tillsammans med "Honeybunny"). Lightman har ett företag bestående av sig själv och några andra experter på ansiktsuttryck och 'microexpressions'. Microexpressions är ansiktsuttryck som visar den känsla man egentligen känner, det sker ofrivilligt och på bråkdelen av en sekund. Det finns inte särskilda mikrouttryck för alla känslor, utan bara för de universella ansiktsuttrycken; äckel, ilska, rädsla, sorg, lycka, förvåning och förakt. De flesta kan inte uppfatta dessa mikrouttryck, men ett fåtal har en naturlig talang för detta och man kan bli bättre på det genom övning. Genom att uppfatta microexpressions kan man se om det som en person säger strider mot det som personen egentligen tycker och känner, vilket är fallet när någon ljuger. Lightmans företag anlitas av allt från FBI till privatpersoner som vill veta om deras äkta hälft ljuger för dem, vilket ger variation i serien.

Om jag säger att jag "inte har gjort något särskilt" idag, så betyder det att jag har kollat på Lie To Me fyra timmar i sträck. Idag har jag inte gjort något särskilt.

 

Vissa är mera kreativa än andra i valet av hobby.

 

Saker som min son behöver veta om världen är en av böckerna som följde med mig hem efter mitt senaste biblioteksbesök. Författaren heter Fredrik Backman och är skribent på http://fredrik.cafe.se/. Texten utspelas i jag- och du-form, där jaget är Fredrik och duet hans ettochetthalvt-åriga son. Den här lilla boken har nästan lika många kapitel som sidor och ämnen som bajs, manlighet och religion avhandlas om vartannat, med nästan lika många popkulturella som personliga referenser. Och visst kan han sin penna, Fredrik. Underhållande är det ju!

 

Men jag har svårt att sätta mig in i hans tankegångar. Annars blir det ju lätt så när man läser en bok, att det känns som att huvudpersonens tankar blir ens egna. Författaren är lite väl ivrig att betona sin egen stereotyp och det är säkert meningen, men vi som inte hör till gruppen fotbollstokiga, baconälskande, buffliga män som är födda på 70-talet har lite svårt att känna igen oss i hans upplevelser. Den skarpa kontrasten som förmedlas mellan män och kvinnor, mellan mamma och pappa, känns förlegad. 

 

Bitterfitta-feministen i mig kryper fram och vill kasta detta mansgrismanifest till bok i väggen.

 

Men så tänker jag. Och jag känner igen mig, känner igen mig själv och många andra. Jag kan inte förneka att det finns vissa skillnader mellan män (i allmänhet) och kvinnor (i allmänhet). Som att män aldrig verkar kunna köpa rätt saker i mataffären. Som att män inte kan umgås med andra män utan att ha en aktivitet. Som att män har en förkärlek för stora, fula skinnsoffor. Jag skulle kunna hålla på ett bra tag, men det tänker jag inte, för hälften av mina vänner är av manligt kön och jag tycker ju trots allt om dessa bristfälliga varelser.

 

Så jag förlåter författaren trots hans fräcka försök att skildra skillnader mellan män och kvinnor (herregud, det här är 2013, vet inte författaren att kön har avskaffats till förmån för Hen?), för han beskriver trots allt upplevelser som delas av många andra (svenska 70-talister och småbarnspappor) och det är ju alltid något.

 

Men det som faktiskt gör den här boken läsvärd, förutom de kvicka formuleringarna, är författarens uppriktighet. Han blottar sig själv och sin familj med en stor dos självinsikt och humor. Saker som min son behöver veta om världen är inget jättedumt sätt att spendera sin torsdagskväll på.

 

 

De senaste dagarna har varit lite omtumlande, så efter att jag råkade hitta Nanna Johanssons torr-humoristiska, feministiska serier och samtidskommentarer så läste jag tacksamt småfnissande igenom hennes blogg(ar). 

 

http://nojesguiden.se/nannajohansson: Aktuell blogg, rolig och vass.

http://fembilder.blogspot.fi/ lades ner 2012. Också rolig.

http://www.riketssal.se/: Ett potpurri av bilder, text, ljud och film av de X antal personer som driver bloggen. Bra om man lider av skrattorka.