De onormala är en rikedom
Kategori: Litteratur
Gränsen mellan sjuk och frisk är ofta flytande. När det gäller somatiska (kroppsliga) sjukdomar finns det dock ofta objektivt mätbara data att stöda sig på i gränsdragningen mellan sjuk och frisk. Detta är sällan fallet när det gäller psykiska sjukdomar. De mätbara data som kan fås är resultat av formulär, utformade av en viss person och influerad av dennes syn på sjukdomen. Det faktum att psykiska diagnoser och diagnosinstrument revideras kontinuerligt understryker ytterligare den stora förekomsten av konstruktivism inom psykiatrin. Med konstruktivism menas att psykiska sjukdomar inte existerar "i sig" på samma sätt som många fysiska sjukdomar, där t.ex. en viss bakterie kan konstateras finnas eller inte finnas i kroppen. Vid psykiska sjukdomar är det inte lika självklart när friskhet övergår i sjukhet och hur detta ska mätas, diagnosticeras och behandlas. Psykiska sjukdomar är med andra ord till viss del konstruerade, till viss del en överenskommelse mellan ett antal inflytelserika personer inom området.
Ämnet är inte nytt och kritik mot psykiatrin har funnits sedan dess begynnelse. Därför var jag inte beredd på att boken På tok! Vi behandlar fel människor; vårt problem är de normala från 2010 skulle komma med så många nya infallsvinklar. Författaren Manfred Lütz är en tysk läkare och psykiater som på knappa 200 sidor har behandlat denna gigantiska fråga, för som han skriver i inledningen så måste inte böcker om psykiatri och psykoterapi vara "tjocka humorbefriade tegelstenar". Denna bok är allt annat än humorbefriad. Det är en personlig, humoristisk och djupt kärleksfull text som propagerar för en värld av större variation och acceptans. Bokens titel är något tillspetsad - författaren menar inte egentligen att alla patienter ska inta terapeutstolen och vice versa, men han vill peka på ett faktum som man inom psykiatrin helst vill sopa under mattan: de "onormala", personerna med psykatriska diagnoser, är ofta rätt harmlösa. De kan bete sig lite tokigt, men utgör sällan någon fara för omgivningen annat än som potentiella sänkare av den sociala statusen. Samtidigt finns det många "normala", personer utan diagnos, personer som är fullt fungerande i vardagen och fullt medvetna om vad de sysslar med, som gör fruktansvärda saker, saker som förstör andra människors liv. Snällhet är ett kontroversiellt ämne, men psykiskt sjuka kan på många sätt anses mera "snälla" än psykiska friska personer. De sjuka är nämligen ofta väldigt känsliga, grubblande, rädda för att göra fel. Visst kan de omedvetet såra människor, men en sak kan man vara säker på: de kommer att älta och må dåligt över detta. Den psykiskt sjuka skadar i första hand sig själv, detta är Lützs tes.
Det är en härligt befriande text att läsa, där ovanligheten och onormalheten hyllas, där de normala kallas för "normopater". Författaren går i mitt tycke ändå inte till överdrift, utan erkänner att det finns vissa onormalheter som orsakar så mycket lidande att behandling krävs. Men "lidande" är nyckelordet; om samhället vore lite mera accepterande, skulle bereda mera plats för udda figurer, så skulle kanske vissa onormalheter som idag känns som en belastning för de utsatta individerna, inte alls kännas som en belastning utan bara som orginella personlighetsdrag.
Jag gillar den här boken skarpt och tycker att alla som jobbar, eller kommer att jobba, med "onormala" personer borde läsa den! Och alla andra också förresten. Normopaterna har något att lära av de onormala, genom att våga vara tunnhudad och vilse kan man hitta nya vägar och insikter.
