magiskverklighet.blogg.se

Våga vara medelmåttig

Kategori: Jag

Mitt privata nyårslöfte (privat, därför att jag inte tycker om att prata om saker jag ska göra innan jag har gjort dem. Vill inte vara en såndär person med mera prat än verkstad, fast det kanske jag redan är) var att börja blogga dagligen. 
 
Ett stort dilemma i mitt liv är kontrasten mellan mitt behov av att uttrycka mig och min kritiska inställning till alla former av självuttryck. Jag flödar av intryck och idéer och när jag inte uttrycker dem känner jag mig frustrerad och uttråkad. Samtidigt retar jag mig på åsiktsinflationen, på att folk inte verkar kunna låta bli att dela med sig av allt de tänker och tycker. Det gäller inte bara bloggar, utan också Facebook och dylikt. Kalla mig elitistisk, men jag tycker bara att man måste inte ha en blogg bara för att man kan stava och använda ett tangentbord, man måste inte en massa semi-konstnärliga foton bara för att man kan använda en kamera och man måste inte lägga upp bilder på sina outfits bara för att man inte är färgblind. Det signalerar ett visst behov av bekräftelse tycker jag, liksom "titta på mig, jag kan stava/ jag har köpt en dyr kamera och jag kan använda vissa av specialfunktionerna/ jag ser någorlunda bra ut". Det är förstås fritt fram för folk att lägga upp vilken skit de vill, vad jag stör mig på är bristen på självinsikt samt att man inte sätter ribban högre för sig själv. Och jag tycker att det är så sorgligt att se när någon delar med sig av ord eller bild och man märker att de tycker att de själva är väldigt originella när de i själva verket har gjort något som vem som helst kunde ha gjort. 
Det här blir alltså ett dilemma för mig därför att jag gärna vill utveckla mina tankar och mitt språk, kanske till och med jobba med skrivande i framtiden, men jag utvecklas ju inte om jag sitter och håller käften. Problemet är att jag känner mig som en hycklare om jag blir en del av det flöde som jag så starkt tar avstånd ifrån. 
 
Hycklare eller inte så tycker jag i alla fall att det är mycket roligare att prata än att hålla käften. Dessutom behöver jag bli mycket bättre på att våga misslyckas. Jag har min ambitionsnivå någonstans bland molnen och blir djupt besviken på mig själv varje gång jag inte är så duktig/ trevlig/ snygg/ tålmodig/ rolig/.../ som jag hade kunnat vara. Ingen kan ju prestera sitt allra bästa hela tiden, men jag har fått för mig att jag borde göra det. Därför tror jag att det kan vara bra för mig att förbinda mig till att skriva varje dag, för jag kan omöjligt skriva klockrena inlägg varje dag. De kommer helt säkert att vara av varierande kvalitet, vilket ger mig tillfälle att bli van vid att "misslyckas" (citattecken eftersom det behöver ju inte vara ett misslyckande fast det inte är perfekt), kanske börja acceptera att jag är helt okej fast jag inte är perfekt hela tiden.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: