magiskverklighet.blogg.se

I djupa vatten

Kategori: Film / Tv

Fånga de stora fiskarna - meditation, medvetenhet och kreativitet. Nej, det är faktiskt ingen självhjälpsbok för fiskare utan en spretig samling funderingar som David Lynch har kring sitt skapande. David Lynch är en 67-årig filmskapare och konstnär som har skapat fascinerande mystiska filmer som Eraserhead, Mulholland Drive och Lost Highway samt tv-serien Twin Peaks. Så här beskrivs hans filmspråk på Wikipedia: 
 
Known for his surrealist films, he has developed his own unique cinematic style, which has been dubbed "Lynchian", a style characterized by its dream imagery and meticulous sound design. The surreal, and in many cases, violent, elements contained within his films have been known to "disturb, offend or mystify" audiences

Skulle jag inte redan ha sett hans filmer så skulle jag verkligen vilja se dem efter att ha läst ovanstående stycke! Lynch är ett cinematiskt geni som till fullo utnyttjar filmens möjligheter. Storyn i hans filmer är sällan linjär och det händer minst lika mycket mellan raderna som på raderna. Han litar på tittarens förmåga att tänka och fantisera på egen hand och många saker i hans filmer förblir oförklarade, outredda, luckorna får tittaren själv fylla i.
 
Så visst blir jag nyfiken när jag hittar en bok där Lynch berättar om sin kreativa process, men boken uppfyllde inte mina förväntningar. Boken är 184 sidor lång och kapitlen är 1-3 sidor långa, vilket ger ett väldigt spretigt intryck. Han pratar mycket om meditation, eller närmare bestämt Transcendental meditation. Transcendental meditation är lösningen på typ allt, enligt Lynch. Den här boken skulle ha kunnat bli riktigt intressant om han hade utvecklat sina tankar lite längre, men man hinner inte säga så mycket på ett par sidor. Uppslukad av sitt eget tankeflöde hoppar han mellan att förklara hur det skulle kunna bli världsfred, till att poängtera att det är viktigt att man sover åtta timmar per natt, till att berätta om sitt möte med den legendariska filmregissören Federico Fellini. I början av boken säger Lynch att han aldrig har varit någon skribent, att ordet inte är hans medium. Han kan nog ha en poäng där. Den bristfälliga framställningen till trots så är det ändå väldigt intressant att dyka in i huvudet på mannen bakom så många förtrollande excentriska filmer.
 
 
Twin Peaks, Eraserhead och Mulholland Drive
 

Lie To Me

Kategori: Film / Tv

När man har kollat alla avsnitt av The Mentalist och fortfarande har ett behov av supersmarta detektiver/ beteendeexperter utan normal social hyfs, så kan man kolla på Lie To Me. Huvudpersonen Cal Lightman spelas av Tim Roth (ni vet, "Pumpkin" i Pulp Fiction som rånar det där caféet tillsammans med "Honeybunny"). Lightman har ett företag bestående av sig själv och några andra experter på ansiktsuttryck och 'microexpressions'. Microexpressions är ansiktsuttryck som visar den känsla man egentligen känner, det sker ofrivilligt och på bråkdelen av en sekund. Det finns inte särskilda mikrouttryck för alla känslor, utan bara för de universella ansiktsuttrycken; äckel, ilska, rädsla, sorg, lycka, förvåning och förakt. De flesta kan inte uppfatta dessa mikrouttryck, men ett fåtal har en naturlig talang för detta och man kan bli bättre på det genom övning. Genom att uppfatta microexpressions kan man se om det som en person säger strider mot det som personen egentligen tycker och känner, vilket är fallet när någon ljuger. Lightmans företag anlitas av allt från FBI till privatpersoner som vill veta om deras äkta hälft ljuger för dem, vilket ger variation i serien.
Om jag säger att jag "inte har gjort något särskilt" idag, så betyder det att jag har kollat på Lie To Me fyra timmar i sträck. Idag har jag inte gjort något särskilt.
 

En farlig metod

Kategori: Film / Tv

Psykoanalysen - en farlig metod? Kanske det. "A Dangerous Method" heter filmen om relationen mellan Sigmund Freud och Carl Jung samt mellan Jung och Sabina Spielrein. Filmen utspelar sig i Wien och Zürich i början av 1900-talet.
 
Freud är bekant för de flesta. Det var han som satte det omedvetna/undermedvetna på kartan. Han som införde metoden samtalsterapi. Han som betonade barndomsupplevelsernas betydelse starkare än någon annan före honom. Och ja, den sexuella utvecklingen stod i fokus. Freud är ett ständigt ämne för diskussion, hundra år efter sin mest aktiva tid har han fortfarande både ett stort antal anhängare och ett stort antal kritiker. Men Jung är om möjligt ännu mera kritiserad. Jung utforskade, om uttrycket tillåts i detta sammanhang, mera ockulta områden än Freud, såsom symbolism och tarot. Jungs största bidrag till psykologin är det "kollektiva omedvetna". Freud talade om ett personligt omedvetet, som påverkar beteende, tankar och känslor utan att man kan styra över det. Jung omfattade detta, men lade till det kollektiva omedvetna och syftade då på föreställningar som delas av en hel kultur/ hela mänskligheten. Myter och sagor är exempel på innehåll i det kollektiva omedvetna.
 
Trots kontroversialiteten kring Jung brukar han ses som lärlingen med stort L av alla de som inspirerats av Freud. Deras första möte sägs ha bestått av tretton timmars oavbruten diskussion. Deras gemenskap var stark, men inte utan schismer.
 
Sabina Spielrein var en av de första kvinnliga psykoanalytikerna och hennes ingång till psykoanalysen skedde genom Carl Jung. Hon var patient till honom medan hon var inlagd på mentalsjukhus och hon var en av de första som han prövade samtalsterapi på. Ganska snart började Spielrein assistera Jung i hans forskning och småningom blev de älskare. Men allt eftersom Spielrein tillfrisknade så började hon studera till läkare och slutligen doktorerade hon och började själv jobba som psykoanalytiker.
 
Detta bäddar för en intressant historia. Det tyckte säkert även John Kerr, som skrivit boken "A Dangerous Method", Christopher Hampton som gjort teater av boken samt David Cronenberg som regisserat filmen. Jag har varken läst boken eller sett pjäsen, men kan inte låta bli att vara lätt besviken på den färglösa tolkning av dessa starka personligheter som görs i denna film. Är man bekant med huvudpersonerna sedan tidigare så är det en film värd att se, för att få se en annan dimension av dessa karaktärer, men om man inte känner till Freud och Jung sedan förut (få personer känner till Spielrein sedan förut, hennes namn har bleknat i historien), så är jag tveksam till hur pass givande denna film kan vara. Var gick det fel? Keira Knightley (Speilrein) och Viggo Mortensen (Freud) är ju ypperliga skådespelare båda två. Ett plus i kanten är i alla fall att man inte har gjort 2,5 timmar tråkig film utan bara 1,5 timme. 
 
.