magiskverklighet.blogg.se

Gränsen mellan sjuk och frisk är ofta flytande. När det gäller somatiska (kroppsliga) sjukdomar finns det dock ofta objektivt mätbara data att stöda sig på i gränsdragningen mellan sjuk och frisk. Detta är sällan fallet när det gäller psykiska sjukdomar. De mätbara data som kan fås är resultat av formulär, utformade av en viss person och influerad av dennes syn på sjukdomen. Det faktum att psykiska diagnoser och diagnosinstrument revideras kontinuerligt understryker ytterligare den stora förekomsten av konstruktivism inom psykiatrin. Med konstruktivism menas att psykiska sjukdomar inte existerar "i sig" på samma sätt som många fysiska sjukdomar, där t.ex. en viss bakterie kan konstateras finnas eller inte finnas i kroppen. Vid psykiska sjukdomar är det inte lika självklart när friskhet övergår i sjukhet och hur detta ska mätas, diagnosticeras och behandlas. Psykiska sjukdomar är med andra ord till viss del konstruerade, till viss del en överenskommelse mellan ett antal inflytelserika personer inom området.

 

Ämnet är inte nytt och kritik mot psykiatrin har funnits sedan dess begynnelse. Därför var jag inte beredd på att boken På tok! Vi behandlar fel människor; vårt problem är de normala från 2010 skulle komma med så många nya infallsvinklar. Författaren Manfred Lütz är en tysk läkare och psykiater som på knappa 200 sidor har behandlat denna gigantiska fråga, för som han skriver i inledningen så måste inte böcker om psykiatri och psykoterapi vara "tjocka humorbefriade tegelstenar". Denna bok är allt annat än humorbefriad. Det är en personlig, humoristisk och djupt kärleksfull text som propagerar för en värld av större variation och acceptans. Bokens titel är något tillspetsad - författaren menar inte egentligen att alla patienter ska inta terapeutstolen och vice versa, men han vill peka på ett faktum som man inom psykiatrin helst vill sopa under mattan: de "onormala", personerna med psykatriska diagnoser, är ofta rätt harmlösa. De kan bete sig lite tokigt, men utgör sällan någon fara för omgivningen annat än som potentiella sänkare av den sociala statusen. Samtidigt finns det många "normala", personer utan diagnos, personer som är fullt fungerande i vardagen och fullt medvetna om vad de sysslar med, som gör fruktansvärda saker, saker som förstör andra människors liv. Snällhet är ett kontroversiellt ämne, men psykiskt sjuka kan på många sätt anses mera "snälla" än psykiska friska personer. De sjuka är nämligen ofta väldigt känsliga, grubblande, rädda för att göra fel. Visst kan de omedvetet såra människor, men en sak kan man vara säker på: de kommer att älta och må dåligt över detta. Den psykiskt sjuka skadar i första hand sig själv, detta är Lützs tes.

 

 

Det är en härligt befriande text att läsa, där ovanligheten och onormalheten hyllas, där de normala kallas för "normopater". Författaren går i mitt tycke ändå inte till överdrift, utan erkänner att det finns vissa onormalheter som orsakar så mycket lidande att behandling krävs. Men "lidande" är nyckelordet; om samhället vore lite mera accepterande, skulle bereda mera plats för udda figurer, så skulle kanske vissa onormalheter som idag känns som en belastning för de utsatta individerna, inte alls kännas som en belastning utan bara som orginella personlighetsdrag.

 

Jag gillar den här boken skarpt och tycker att alla som jobbar, eller kommer att jobba, med "onormala" personer borde läsa den! Och alla andra också förresten. Normopaterna har något att lära av de onormala, genom att våga vara tunnhudad och vilse kan man hitta nya vägar och insikter.

Det finns böcker som faktiskt får en att tänka efter och så finns det böcker som bara är nöjesläsning. "Drottningen vänder blad" av Alan Bennett är ett exempel på den senare sorten. En liten, drygt hundrasidig bok av mysläsning. Historien börjar med att Drottningen råkar se att det står en bokbuss inte långt ifrån slottet. Hon blir nyfiken och går in, av artighet lånar hon också en bok. Plikttrogen som hon är så läser hon även ut boken och återvänder nästa vecka för att lämna in boken och låna en ny. Och så håller det på - och eskalerar - för snart nöjer hon sig inte med en bok i veckan utan börjar läsa många böcker i veckan, varje dag, varje ledig stund. Drottningen har på ålderns höst upptäckt läsandets njutning och konst, men det uppskattas inte alltid av omvärlden. Så visst kan man ändå säga att den här boken får en att tänka efter litegrann, kring när och hur och var litteraturen är socialt accepterad och när den blir provocerande. Det här är ändå ingen "måste läsa"- bok, men ett trevligt sätt att fördriva sin tid.

 

Det finns gott om böcker som är överhajpade, som det talas väldigt mycket om men som efter en genomläsning visar sig vara rätt medelmåttiga. "Ett nytt land utanför mitt fönster" av Theodor Kallifatides är däremot en underhajpad bok. Det kan ju också vara så att den var väldigt hajpad när den kom ut 2001, men att jag i all min tioårighet och Kitty-fixering missade alltihopa. Författaren är av grekiskt ursprung men har bott i Sverige sedan ung vuxen ålder och detta är bokens utgångspunkt. Bokens handling på en rad: Kallifatides filosoferar kring främlingskap och identitet, utgående från sina egna erfarenheter. Jag var osäker på om jag skulle låna den här boken, för hur kul är det egentligen att läsa om nån gammal gubbe som navelskådar sig själv? Riktigt kul, faktiskt. För det råder ingen tvekan om att Kallifatides är en riktigt intelligent gubbe, som lyckas berätta om sina egna erfarenheter på ett sätt som gör att det känns relevant för andra. Dessutom gör han knivskarpa och klockrena iakttagelser angående såväl (det svenska) samhället som allmänmänskliga tendenser. Främlingskap och identitet är tidlösa ämnen, som dock känns mer aktuella än någonsin i den postmoderna globaliseringens tid. Det är ett sant nöje att ta del av en så klok människas inre värld.

 

 

 

Låten är en del av albumet II som kom ut 2009 och även om ingen av de andra låtarna kan mäta sig med Under your spell så är det ändå en skön samling låtar, enligt mig. "This is not an album that grabs you on the first listen" skriver Residentadvisor i sin recension av albumet (http://www.residentadvisor.net/review-view.aspx?id=6358), men jag är av helt annan åsikt - för mig kändes varje låt väldigt enkel att ta till sig, kanske det beror på att den här musiken påminner mycket om sådan musik som jag brukar lyssna på.

I torsdags vaknade jag upp i Vasa, med en stark läslust. Då jag inte själv hade med mig något läsbart till Vasa förutom några kvitton så tog jag bara första bästa bok som låg bredvid sängen. Och så råkade det vara den bästa boken på länge! "Gubbe och katt" är skriven av en svensk gubbe som heter Nils Uddenberg och är docent (något som är ännu bättre än en doktorshatt, enligt wikipedia) i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning. Boken är självbiografisk från början till slut och handlar om hur han blev katthusse.

 

Det började med att han och hans fru märkte att en viss katt tillbringade nätterna i deras trädgårdsbod. De lät katten hållas, men efter ett tag tyckte de synd om kissen som måste ligga på ett hårt trägolv bland spadar och krattor så de gav katten en gammal handduk (eller tröja? något mjukt var det i alla fall) att sova på. De försöker på alla sätt hitta kattens ägare, men ingen verkar sakna just den här kissen. Kissen verkar vara hemlös och de har inte lust att avliva den, så de tänker att den kan väl få bo i trädgårdsboden. Men naturligtvis börjar de snart tycka synd om katten som måste ligga ensam där ute i den kalla boden, så katten får börja vistas inomhus och sedan dröjer det inte länge förrän katten börjar sova i mattes och husses säng och småningom börjar katten kännas som en del av familjen. 

 

Kan det verkligen vara intressant, att läsa 150 sidor om en sjuttiofemårig gubbes relation till sin katt? Jo, det kan det faktiskt. Uddenberg ger djup åt vardagliga händelser utan att hans tolkningar av kattens och sitt eget beteende känns krystade. Det är ju inte heller någon nackdel att man får anledning att fnissa på varannan sida. Författarens psykiatriska kunskaper lyser igenom i återberättandet av katthusseblivandet, då han betonar de mentala omställningar som husseblivandet innebär. Det är väldigt intressant att läsa om, då fenomenet husse/matte inte är särskilt omtalat eller omskrivet inom psykologin eller litteraturen överhuvudtaget. Lite märkligt med tanke på att de flesta har erfarenhet av att ha husdjur och att husdjuren tar en stor plats i vardagen för många. 

 

Boken blev möjligtvis extra intressant för mig, då jag själv är mitt uppe i kattmatteblivandeprocessen. För ungefär två månader sedan skaffade Pappa och Lillebror en katt. Det var tänkt att den skulle bo vid farmen men så sällskapssjuk och gosig som hon är så hade de inte hjärta att föra dit henne. Dessutom skulle nog de stora dumma frassarna vid farmen inte ha varit så snälla med henne. Eftersom alla i huset är allergiska så har hon dock fått bo i garaget här hemma. Men å, så glad hon blir när vi släpper ut henne ur garaget på morgonen! Då är det inte tal om att springa iväg på äventyr, utan hon vill helst ha oss inom syn- och goshåll. Om ingen är utomhus så står hon med tassarna mot terassdörren och jamar hjärtskärande ynkligt. Kort sagt, om det finns en katt här i världen som borde få bo inomhus tätt inpå sina hussar och mattar så är det vår lilla Susi. Igår kväll verkade hon vara i så stort behov av närhet att jag struntade i att jag var allergisk och satte mig och gosade med henne i famnen. Småningom började jag känna mig frusen och ville gå in, men hade inte hjärta att låsa in henne ensam i garaget. Så jag gjorde det: jag släppte in katten, eller "kisumisun" som jag brukar kalla henne. Eftersom jag var ensam hemma fanns det ingen som kunde komma med invändningar mot mitt tilltag. Dessutom skulle jag ändå dammsuga nästa dag, så största delen av kattbacillerna borde försvinna i och med det. Vi hade en så mysig kväll, jag och Susi. Jag satt på datorn, skrev och lyssnade på musik medan Susi tassade runt i vardagsrummet och klängde på mig emellanåt. Fem timmar spenderade vi tillsammans, innan jag förde henne ut i garaget till natten. Otroligt nog så nös jag inte en enda gång under kvällen, så min kattallergi måste ha lindrats drastiskt. Idag var jag återigen ensam hemma och skulle åka till Nooras på kvällen på födelsedagsfest. Men katten. Stackars lilla katt som måste vara instängd i garaget en lördagskväll. Så katten fick komma med. Lite kaotiskt blev det när det redan bodde katter i huset och en annan kompis hade med sin hund, men kvällen löpte smärtfritt (med undantag för en kattbajsfläck på mina jeans) och Susi verkade nöjd. Och nu är det liksom officiellt. Jag har katt. Och jag vet inte riktigt hur det gick till, jag vet bara att jag är förälskad. Bokens fullständiga titel är Gubbe och katt - en kärlekshistoria. Nu förstår jag vad han menar. 

 

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran har hyllats som ett exempel på en ny typ av feminism, som talar om saker som ingen annan vågar tala om och dessutom är sjukt rolig. Jag behöver väl inte tillägga att jag var väldigt tänd på att läsa den. Boken mötte i hög grad mina förväntningar - Caitlin är verkligen rolig, och som alla duktiga ståuppare och kolumnister lyckas hon sätta fingret på saker som man känner igen, men som man av en eller annan orsak inte pratar så mycket om. Boken är uppbyggd kring författarens egna upplevelser av puberteten och ungdomen, mode, arbetsliv, kärlek och moderskap och det finns säkert en hel del (kvinnor) som helt och hållet känner igen sig i Morans erfarenheter.

 

Men nedslående ofta (när hela boken bygger på att man ska kunna skratta igenkännande när man läser om det hon varit med om, så är det liksom en fördel om man känner igen sig) så känner jag inte igen mig i hennes upplevelser. Det kan bero på att hon är sexton år äldre än mig och uppvuxen i ett helt annat samhälle. Naturligtvis blir "kvinnoblivandet" mera påtagligt i en miljö där kvinnor har större press på sig att vara på ett visst sätt, författaren hade nämligen upplevt konflikter på många områden som jag inte alls har upplevt som problematiska. Eller så är vi bara olika som personer. Det alternativet fasar jag för, eftersom det skulle innebära att jag helt enkelt har varit bättre på kvinnoblivandet än Caitlin. Men jag vet inte om det är något som jag vill vara bra på, för jag vill ju ifrågasätta könsrollerna. Jag har många gånger känt besvikelse över hur stereotypt kvinnlig jag är på vissa punkter: jobbar inom vården, tycker om att hjälpa och "serva" andra, sminkar mig nästan varje dag, är väldigt intresserad av kläder, skulle inte kunna tänka mig att ha kort hår, är helt ointresserad av sport och motorfordon, kan inte låta bli att städa om jag är någonstans där det är stökigt, har svårt att säga nej och sätta gränser, scannar av folks känslolägen hela tiden och vill se till att alla har det bra. Ibland funderar jag över om jag är såhär "egentligen", om jag gör såhär för att jag vill det eller för att jag förväntas göra det? Lite patetiskt känns det ju om det råkar vara så att en stor del av mitt liv kretsar kring att vara den Perfekta Kvinnan. 

 

Boken har uppnått sitt syfte. Den har fått mig att reflektera över vissa saker som tidigare har känts självklara. Men boken är ändå ingen tiopoängare och jag tror inte heller att Caitlin kommer att bli upphovskvinna till en ny sorts feminism - boken är alldeles för spretig för det. Ofta förstår jag inte riktigt vad hon vill säga och visst är det bra att ha många olika perspektiv på saken, men stundvis säger hon emot sig själv. Fast det kan jag förlåta henne för, med tanke på alla de gånger hon fått mig att skratta högt för mig själv. Och då menar jag inte "tsschhhih" utan mera "taahhaahahahawww-o-o-o-o-huhh"!

 

Blir helt förbluffad när jag läser mitt förra blogginlägg från 22 maj, en och en halv månad sedan. Jag hade nästan glömt bort bomullsvaddsveckorna, för de senaste veckorna har varit allt annat än bomullsvadd. Det har varit galen överaktivitet och minimalt sömnbehov, gasen i botten. Jag har känt mig våldsamt social och utåtriktad, utan behov av egentid som vanligtvis är så viktigt för mig. Jag talar i dåtid eftersom att jag tror (hoppas?) att den här maniska/ mani-liknande perioden håller på att plana ut. Jag tror faktiskt att den håller på att plana ut, för nu har jag börjat kunna läsa igen. Den senaste tiden har koncentrationen inte räckt till läsande, som inte har känts tillräckligt stimulerande. Men nu har läslusten funnit mig igen! 

Jag tycker ofta att jag känner för mycket. Ibland är det en tillgång, i form av intuition och empati. Ibland är det bara jobbigt. Ett känslobrus som jag inte kan stänga av, som är starkare än mitt rationella jag. För ett tag sedan (närmare bestämt förra året) stötte jag på termen Highly Sensitive Personality och anade att den skulle kunna syfta på såna som mig. Min första reaktion var att kolla om det fanns några böcker skrivna på ämnet, för att jag gärna vill förstå mig själv och mitt ibland överdrivet känslostyrda beteende. Jag hittade en nyligen utgiven bok; Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadshandbok för sensitivt begåvade, men först nu har jag läst boken.

 

Den visade sig handla om en viss kategori av högkänslighet som författarna kallar för StarkSkörhet. Alltså att man är både väldigt skör och väldigt stark samtidigt. Här sätter jag ett stort frågetecken. Forskningen bakom HSP verkar gedigen och seriös, inte minst när det gäller upphovskvinnan bakom termen HSP- Highly Sensitive Personality, den amerikanska psykologen Elaine Aron. Hon har forskat kring detta i över tjugo år och författarna refererar ofta till henne i boken. Så man kan tycka att det är aningen arrogant av författarna (som verkar ha rätt magra kunskaper i psykologi, men det är ju inte så konstigt om man som Dahlin och Hägglund är företagskonsult eller journalist) att, på eget bevåg, utan några vetenskapliga belägg, kombinera högkänsligheten med ett helt annat karaktärsdrag, nämligen styrka. "Styrka" är dessutom ett väldigt brett, relativt och svårdefinierat ord, men författarna försvarar sitt tilltag med att poängtera att Elaine Aron kommit fram till att åtminstone en tredjedel av alla högkänsliga personer är tydligt utåtriktade (utåtriktad = stark?).

 

Det verkar kanske torrt och intellektuell-elitistiskt av mig att bry mig så mycket om det här med vetenskaplighet. Men jag tycker faktiskt att det är viktigt. För alla de som läser den här boken kommer inte att förstå att författarna inte är några proffs på området, de kommer inte att förstå att det här är populärvetenskap och lättviktarpsykologi förenklad till banalitetens gräns. Trots att Dahlin & Hägglund berättar att de utgår från sina erfarenheter (de anser sig själva vara StarkSköra) så finns det läsare som kommer inte kommer att ta deras ord med ens ett kryddmått salt. 

 

Men om jag har överseende med bristen på vetenskaplighet så tycker jag att det är en toppenbok. Jag vet inte om det finns något sådant som StarkSkörhet, men det kändes faktiskt som att det var mig de talade om. Boken kretsar kring ett fenomen som jag aldrig har hört om förut, men som känns väldigt aktuellt för mig. Jag kommer helt säkert att ha nytta av alla hemmagjorda "överlevnadstips" som boken bjuder på. 

Jag är alltså i högsta grad ambivalent gentemot denna bok, men vill ändå uppmuntra alla som känner sig StarkSköra att läsa denna bok, som kan ge både tips och tröst. Fast med en nypa salt nära till hands.