magiskverklighet.blogg.se

Konsten att vara kvinna

Kategori: Litteratur

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran har hyllats som ett exempel på en ny typ av feminism, som talar om saker som ingen annan vågar tala om och dessutom är sjukt rolig. Jag behöver väl inte tillägga att jag var väldigt tänd på att läsa den. Boken mötte i hög grad mina förväntningar - Caitlin är verkligen rolig, och som alla duktiga ståuppare och kolumnister lyckas hon sätta fingret på saker som man känner igen, men som man av en eller annan orsak inte pratar så mycket om. Boken är uppbyggd kring författarens egna upplevelser av puberteten och ungdomen, mode, arbetsliv, kärlek och moderskap och det finns säkert en hel del (kvinnor) som helt och hållet känner igen sig i Morans erfarenheter.
 
Men nedslående ofta (när hela boken bygger på att man ska kunna skratta igenkännande när man läser om det hon varit med om, så är det liksom en fördel om man känner igen sig) så känner jag inte igen mig i hennes upplevelser. Det kan bero på att hon är sexton år äldre än mig och uppvuxen i ett helt annat samhälle. Naturligtvis blir "kvinnoblivandet" mera påtagligt i en miljö där kvinnor har större press på sig att vara på ett visst sätt, författaren hade nämligen upplevt konflikter på många områden som jag inte alls har upplevt som problematiska. Eller så är vi bara olika som personer. Det alternativet fasar jag för, eftersom det skulle innebära att jag helt enkelt har varit bättre på kvinnoblivandet än Caitlin. Men jag vet inte om det är något som jag vill vara bra på, för jag vill ju ifrågasätta könsrollerna. Jag har många gånger känt besvikelse över hur stereotypt kvinnlig jag är på vissa punkter: jobbar inom vården, tycker om att hjälpa och "serva" andra, sminkar mig nästan varje dag, är väldigt intresserad av kläder, skulle inte kunna tänka mig att ha kort hår, är helt ointresserad av sport och motorfordon, kan inte låta bli att städa om jag är någonstans där det är stökigt, har svårt att säga nej och sätta gränser, scannar av folks känslolägen hela tiden och vill se till att alla har det bra. Ibland funderar jag över om jag är såhär "egentligen", om jag gör såhär för att jag vill det eller för att jag förväntas göra det? Lite patetiskt känns det ju om det råkar vara så att en stor del av mitt liv kretsar kring att vara den Perfekta Kvinnan. 
 
Boken har uppnått sitt syfte. Den har fått mig att reflektera över vissa saker som tidigare har känts självklara. Men boken är ändå ingen tiopoängare och jag tror inte heller att Caitlin kommer att bli upphovskvinna till en ny sorts feminism - boken är alldeles för spretig för det. Ofta förstår jag inte riktigt vad hon vill säga och visst är det bra att ha många olika perspektiv på saken, men stundvis säger hon emot sig själv. Fast det kan jag förlåta henne för, med tanke på alla de gånger hon fått mig att skratta högt för mig själv. Och då menar jag inte "tsschhhih" utan mera "taahhaahahahawww-o-o-o-o-huhh"!
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: