Lycka i ingenting
Kategori: Jag
Jag är kvar, men jag har tappat bort min ordspruta. Jag är alldeles för avslappnad eller förslappad för att orka tycka någonting om någonting. Jag borde vara tacksam, det är inte ofta som myrorna i benen har semester. Myrorna har ersatts med bomullsvadd och nu låter det som att jag har börjat ta någon superstark lugnande medicin men det har jag inte. Jag har bara släppt allt, klivit av det omtalade "ekorrhjulet" (om jag nu ens har varit i det) och umgåtts med mig själv.
När det är för mycket på gång i mitt liv så tycker jag ofta att tystnaden känns obehaglig. Ett väntrum, en kö, några minuters paus från livet som gör att det inre tränger sig på. När det yttre livet får för mycket plats tar det inre livet stryk. "Jo jag vet att du har något som du vill säga, men vänta lite bara, jag har inte tid just nu...", säger jag då till mitt inre. Och ju längre den inre rösten måste vänta, desto mera irriterad blir den. Så nästa gång den vill säga något kommer det med större kraft, med versaler, nästa gång med utropstecken, med röda bokstäver, med fontstorlek 72. Och vid det laget låter rösten så skrämmande att jag springer bort utan att lyssna på vad den har att säga. Det får inte bli tyst för då kommer rösten fram, jag kan alltså inte använda min hjärna, kan inte tänka några tankar för tankarna är begravda under den inre röstens stora röda bokstäver och för att kunna tänka klart måste jag först lyssna på rösten. Men jag är rädd. Rädd för vad det skulle leda till. Rädd för att den inre rösten skulle blåsa omkull det korthus som är mitt liv. Säga sanningar som jag inte vill höra. Så jag tog ett vinglas till, satte musiken på högsta volym och tittade på tv-serier som inte kräver någon större koncentrationsförmåga. En ohållbar situation. Precis som jag befarat så trängde den inre rösten slutligen igenom och gav eko i mitt yttre liv. Korthuset blåste omkull och allt blev grus och tomhet.
Men, åh! Vad skönt det är. Vad skönt det är med ingenting. När det var för mycket på gång i mitt inre liv försökte jag ibland ta till mig buddhistiska eller buddhisminspirerade anvisningar om det goda livet, men blev alltid lika frustrerad. Enligt dem börjar ju ett lyckligt liv i tystnad, i stilla medvetenhet, i meditation. Tystnad för mig innebar stora röda bokstäver, så jag kastade boken i väggen och fick dåligt samvete, för jag visste ju att de hade rätt och att jag bara lurade mig själv. Nu har det värsta hänt, den inre rösten har gjort sig hörd och korthuset har fallit och det är ganska skönt, för då finns det ingenting att vara rädd för längre. Tystnaden faller på och ingenting händer. Jag bara finns. Lyckan är inte berusande, men det är en slags stilla lycka, kanske som den där "harmonin" som jag har hört talas om. När den inre rösten har sagt sitt kanske jag till och med kan få tillgång till tankarna som låg begravda där under, kanske hitta en ny ordspruta.
