Han ringer sina bröder
Kategori: Litteratur
Jonas Hassen Khemiri. Han är 34 år gammal, lång och smal och mörkklädd i sann kulturnisseanda, svensk med tunisiskt påbrå. Hassen Khemiris fagra nuna syns i vart och vartannat kulturprogram på tv, alltid ödmjuk, alltid med ett snett leende på läpparna, aldrig rädd för att prata om heta potatisar. Så när hans senaste, femte, bok Jag ringer mina bröder kom ut för några månader sedan blev jag förstås sugen på att läsa den.
Inatt blev det av. Inatt träffade jag Amor. Amor är en sympatisk typ, lite grubblande och socialt obekväm, som tänker på sina vänner som olika kemiska grundämnen. Det är 11 september 2010 och bombdåden** i Stockholm, där Amor bor, har nyss ägt rum. Man får veta att gärningsmannen var en sådan. Ingen riktig svensk. Rötter i Irak, svart hår och osvenskt utseende, muslim till på köpet. Amor och alla hans vänner vet genast - nu gäller det att passa sig. Nu kommer folk att vara extra uppmärksamma på alla stockholmare med osvenskt utseende. Det gäller att verkligen bete sig så normalt som möjligt när man rör sig ute bland folk, med kläder och kroppsspråk försöka förmedla att man inte har för avsikt att spränga sig själv eller någon annan i luften.
Den här boken kan man läsa på mindre än en timme, dels för att den består av hundratjugofem sidor berättelse i A6-format, men också för att texten har en hög puls. Textens puls uppnås delvis genom att Amors tankar varvas med minnen, händelser och telefonsamtal i ett obrutet flöde. Fast ibland tycker jag att flödet går lite för långt, då det kan vara svårt att avgöra i vissa fall vem som sade vad. Eller är det ett medvetet val från författaren? Som för att säga att inför chockerande händelser reagerar vi alla likadant? Oavsett vilket så är den definitivt läsvärd; på några få rader lyckas Hassen Khemiri presentera trovärdiga personporträtt och en berättelse som suger in läsaren mellan pärmarna.
