magiskverklighet.blogg.se

De onormala är en rikedom

Kategori: Litteratur

Gränsen mellan sjuk och frisk är ofta flytande. När det gäller somatiska (kroppsliga) sjukdomar finns det dock ofta objektivt mätbara data att stöda sig på i gränsdragningen mellan sjuk och frisk. Detta är sällan fallet när det gäller psykiska sjukdomar. De mätbara data som kan fås är resultat av formulär, utformade av en viss person och influerad av dennes syn på sjukdomen. Det faktum att psykiska diagnoser och diagnosinstrument revideras kontinuerligt understryker ytterligare den stora förekomsten av konstruktivism inom psykiatrin. Med konstruktivism menas att psykiska sjukdomar inte existerar "i sig" på samma sätt som många fysiska sjukdomar, där t.ex. en viss bakterie kan konstateras finnas eller inte finnas i kroppen. Vid psykiska sjukdomar är det inte lika självklart när friskhet övergår i sjukhet och hur detta ska mätas, diagnosticeras och behandlas. Psykiska sjukdomar är med andra ord till viss del konstruerade, till viss del en överenskommelse mellan ett antal inflytelserika personer inom området.
 
Ämnet är inte nytt och kritik mot psykiatrin har funnits sedan dess begynnelse. Därför var jag inte beredd på att boken På tok! Vi behandlar fel människor; vårt problem är de normala från 2010 skulle komma med så många nya infallsvinklar. Författaren Manfred Lütz är en tysk läkare och psykiater som på knappa 200 sidor har behandlat denna gigantiska fråga, för som han skriver i inledningen så måste inte böcker om psykiatri och psykoterapi vara "tjocka humorbefriade tegelstenar". Denna bok är allt annat än humorbefriad. Det är en personlig, humoristisk och djupt kärleksfull text som propagerar för en värld av större variation och acceptans. Bokens titel är något tillspetsad - författaren menar inte egentligen att alla patienter ska inta terapeutstolen och vice versa, men han vill peka på ett faktum som man inom psykiatrin helst vill sopa under mattan: de "onormala", personerna med psykatriska diagnoser, är ofta rätt harmlösa. De kan bete sig lite tokigt, men utgör sällan någon fara för omgivningen annat än som potentiella sänkare av den sociala statusen. Samtidigt finns det många "normala", personer utan diagnos, personer som är fullt fungerande i vardagen och fullt medvetna om vad de sysslar med, som gör fruktansvärda saker, saker som förstör andra människors liv. Snällhet är ett kontroversiellt ämne, men psykiskt sjuka kan på många sätt anses mera "snälla" än psykiska friska personer. De sjuka är nämligen ofta väldigt känsliga, grubblande, rädda för att göra fel. Visst kan de omedvetet såra människor, men en sak kan man vara säker på: de kommer att älta och må dåligt över detta. Den psykiskt sjuka skadar i första hand sig själv, detta är Lützs tes.
 
 
Det är en härligt befriande text att läsa, där ovanligheten och onormalheten hyllas, där de normala kallas för "normopater". Författaren går i mitt tycke ändå inte till överdrift, utan erkänner att det finns vissa onormalheter som orsakar så mycket lidande att behandling krävs. Men "lidande" är nyckelordet; om samhället vore lite mera accepterande, skulle bereda mera plats för udda figurer, så skulle kanske vissa onormalheter som idag känns som en belastning för de utsatta individerna, inte alls kännas som en belastning utan bara som orginella personlighetsdrag.
 
Jag gillar den här boken skarpt och tycker att alla som jobbar, eller kommer att jobba, med "onormala" personer borde läsa den! Och alla andra också förresten. Normopaterna har något att lära av de onormala, genom att våga vara tunnhudad och vilse kan man hitta nya vägar och insikter.

Läsning om en läsare

Kategori: Litteratur

Det finns böcker som faktiskt får en att tänka efter och så finns det böcker som bara är nöjesläsning. "Drottningen vänder blad" av Alan Bennett är ett exempel på den senare sorten. En liten, drygt hundrasidig bok av mysläsning. Historien börjar med att Drottningen råkar se att det står en bokbuss inte långt ifrån slottet. Hon blir nyfiken och går in, av artighet lånar hon också en bok. Plikttrogen som hon är så läser hon även ut boken och återvänder nästa vecka för att lämna in boken och låna en ny. Och så håller det på - och eskalerar - för snart nöjer hon sig inte med en bok i veckan utan börjar läsa många böcker i veckan, varje dag, varje ledig stund. Drottningen har på ålderns höst upptäckt läsandets njutning och konst, men det uppskattas inte alltid av omvärlden. Så visst kan man ändå säga att den här boken får en att tänka efter litegrann, kring när och hur och var litteraturen är socialt accepterad och när den blir provocerande. Det här är ändå ingen "måste läsa"- bok, men ett trevligt sätt att fördriva sin tid.
 
 

Främling?

Kategori: Litteratur

Det finns gott om böcker som är överhajpade, som det talas väldigt mycket om men som efter en genomläsning visar sig vara rätt medelmåttiga. "Ett nytt land utanför mitt fönster" av Theodor Kallifatides är däremot en underhajpad bok. Det kan ju också vara så att den var väldigt hajpad när den kom ut 2001, men att jag i all min tioårighet och Kitty-fixering missade alltihopa. Författaren är av grekiskt ursprung men har bott i Sverige sedan ung vuxen ålder och detta är bokens utgångspunkt. Bokens handling på en rad: Kallifatides filosoferar kring främlingskap och identitet, utgående från sina egna erfarenheter. Jag var osäker på om jag skulle låna den här boken, för hur kul är det egentligen att läsa om nån gammal gubbe som navelskådar sig själv? Riktigt kul, faktiskt. För det råder ingen tvekan om att Kallifatides är en riktigt intelligent gubbe, som lyckas berätta om sina egna erfarenheter på ett sätt som gör att det känns relevant för andra. Dessutom gör han knivskarpa och klockrena iakttagelser angående såväl (det svenska) samhället som allmänmänskliga tendenser. Främlingskap och identitet är tidlösa ämnen, som dock känns mer aktuella än någonsin i den postmoderna globaliseringens tid. Det är ett sant nöje att ta del av en så klok människas inre värld.
 
 
 
 
 

Att bli med katt

Kategori: Litteratur

I torsdags vaknade jag upp i Vasa, med en stark läslust. Då jag inte själv hade med mig något läsbart till Vasa förutom några kvitton så tog jag bara första bästa bok som låg bredvid sängen. Och så råkade det vara den bästa boken på länge! "Gubbe och katt" är skriven av en svensk gubbe som heter Nils Uddenberg och är docent (något som är ännu bättre än en doktorshatt, enligt wikipedia) i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning. Boken är självbiografisk från början till slut och handlar om hur han blev katthusse.
 
Det började med att han och hans fru märkte att en viss katt tillbringade nätterna i deras trädgårdsbod. De lät katten hållas, men efter ett tag tyckte de synd om kissen som måste ligga på ett hårt trägolv bland spadar och krattor så de gav katten en gammal handduk (eller tröja? något mjukt var det i alla fall) att sova på. De försöker på alla sätt hitta kattens ägare, men ingen verkar sakna just den här kissen. Kissen verkar vara hemlös och de har inte lust att avliva den, så de tänker att den kan väl få bo i trädgårdsboden. Men naturligtvis börjar de snart tycka synd om katten som måste ligga ensam där ute i den kalla boden, så katten får börja vistas inomhus och sedan dröjer det inte länge förrän katten börjar sova i mattes och husses säng och småningom börjar katten kännas som en del av familjen. 
 
Kan det verkligen vara intressant, att läsa 150 sidor om en sjuttiofemårig gubbes relation till sin katt? Jo, det kan det faktiskt. Uddenberg ger djup åt vardagliga händelser utan att hans tolkningar av kattens och sitt eget beteende känns krystade. Det är ju inte heller någon nackdel att man får anledning att fnissa på varannan sida. Författarens psykiatriska kunskaper lyser igenom i återberättandet av katthusseblivandet, då han betonar de mentala omställningar som husseblivandet innebär. Det är väldigt intressant att läsa om, då fenomenet husse/matte inte är särskilt omtalat eller omskrivet inom psykologin eller litteraturen överhuvudtaget. Lite märkligt med tanke på att de flesta har erfarenhet av att ha husdjur och att husdjuren tar en stor plats i vardagen för många. 
 
Författaren själv med sin kisse
 
 
Boken blev möjligtvis extra intressant för mig, då jag själv är mitt uppe i kattmatteblivandeprocessen. För ungefär två månader sedan skaffade Pappa och Lillebror en katt. Det var tänkt att den skulle bo vid farmen men så sällskapssjuk och gosig som hon är så hade de inte hjärta att föra dit henne. Dessutom skulle nog de stora dumma frassarna vid farmen inte ha varit så snälla med henne. Eftersom alla i huset är allergiska så har hon dock fått bo i garaget här hemma. Men å, så glad hon blir när vi släpper ut henne ur garaget på morgonen! Då är det inte tal om att springa iväg på äventyr, utan hon vill helst ha oss inom syn- och goshåll. Om ingen är utomhus så står hon med tassarna mot terassdörren och jamar hjärtskärande ynkligt. Kort sagt, om det finns en katt här i världen som borde få bo inomhus tätt inpå sina hussar och mattar så är det vår lilla Susi. Igår kväll verkade hon vara i så stort behov av närhet att jag struntade i att jag var allergisk och satte mig och gosade med henne i famnen. Småningom började jag känna mig frusen och ville gå in, men hade inte hjärta att låsa in henne ensam i garaget. Så jag gjorde det: jag släppte in katten, eller "kisumisun" som jag brukar kalla henne. Eftersom jag var ensam hemma fanns det ingen som kunde komma med invändningar mot mitt tilltag. Dessutom skulle jag ändå dammsuga nästa dag, så största delen av kattbacillerna borde försvinna i och med det. Vi hade en så mysig kväll, jag och Susi. Jag satt på datorn, skrev och lyssnade på musik medan Susi tassade runt i vardagsrummet och klängde på mig emellanåt. Fem timmar spenderade vi tillsammans, innan jag förde henne ut i garaget till natten. Otroligt nog så nös jag inte en enda gång under kvällen, så min kattallergi måste ha lindrats drastiskt. Idag var jag återigen ensam hemma och skulle åka till Nooras på kvällen på födelsedagsfest. Men katten. Stackars lilla katt som måste vara instängd i garaget en lördagskväll. Så katten fick komma med. Lite kaotiskt blev det när det redan bodde katter i huset och en annan kompis hade med sin hund, men kvällen löpte smärtfritt (med undantag för en kattbajsfläck på mina jeans) och Susi verkade nöjd. Och nu är det liksom officiellt. Jag har katt. Och jag vet inte riktigt hur det gick till, jag vet bara att jag är förälskad. Bokens fullständiga titel är Gubbe och katt - en kärlekshistoria. Nu förstår jag vad han menar. 
 

Konsten att vara kvinna

Kategori: Litteratur

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran har hyllats som ett exempel på en ny typ av feminism, som talar om saker som ingen annan vågar tala om och dessutom är sjukt rolig. Jag behöver väl inte tillägga att jag var väldigt tänd på att läsa den. Boken mötte i hög grad mina förväntningar - Caitlin är verkligen rolig, och som alla duktiga ståuppare och kolumnister lyckas hon sätta fingret på saker som man känner igen, men som man av en eller annan orsak inte pratar så mycket om. Boken är uppbyggd kring författarens egna upplevelser av puberteten och ungdomen, mode, arbetsliv, kärlek och moderskap och det finns säkert en hel del (kvinnor) som helt och hållet känner igen sig i Morans erfarenheter.
 
Men nedslående ofta (när hela boken bygger på att man ska kunna skratta igenkännande när man läser om det hon varit med om, så är det liksom en fördel om man känner igen sig) så känner jag inte igen mig i hennes upplevelser. Det kan bero på att hon är sexton år äldre än mig och uppvuxen i ett helt annat samhälle. Naturligtvis blir "kvinnoblivandet" mera påtagligt i en miljö där kvinnor har större press på sig att vara på ett visst sätt, författaren hade nämligen upplevt konflikter på många områden som jag inte alls har upplevt som problematiska. Eller så är vi bara olika som personer. Det alternativet fasar jag för, eftersom det skulle innebära att jag helt enkelt har varit bättre på kvinnoblivandet än Caitlin. Men jag vet inte om det är något som jag vill vara bra på, för jag vill ju ifrågasätta könsrollerna. Jag har många gånger känt besvikelse över hur stereotypt kvinnlig jag är på vissa punkter: jobbar inom vården, tycker om att hjälpa och "serva" andra, sminkar mig nästan varje dag, är väldigt intresserad av kläder, skulle inte kunna tänka mig att ha kort hår, är helt ointresserad av sport och motorfordon, kan inte låta bli att städa om jag är någonstans där det är stökigt, har svårt att säga nej och sätta gränser, scannar av folks känslolägen hela tiden och vill se till att alla har det bra. Ibland funderar jag över om jag är såhär "egentligen", om jag gör såhär för att jag vill det eller för att jag förväntas göra det? Lite patetiskt känns det ju om det råkar vara så att en stor del av mitt liv kretsar kring att vara den Perfekta Kvinnan. 
 
Boken har uppnått sitt syfte. Den har fått mig att reflektera över vissa saker som tidigare har känts självklara. Men boken är ändå ingen tiopoängare och jag tror inte heller att Caitlin kommer att bli upphovskvinna till en ny sorts feminism - boken är alldeles för spretig för det. Ofta förstår jag inte riktigt vad hon vill säga och visst är det bra att ha många olika perspektiv på saken, men stundvis säger hon emot sig själv. Fast det kan jag förlåta henne för, med tanke på alla de gånger hon fått mig att skratta högt för mig själv. Och då menar jag inte "tsschhhih" utan mera "taahhaahahahawww-o-o-o-o-huhh"!
 
 

Få känslorna att simma

Kategori: Litteratur

Jag tycker ofta att jag känner för mycket. Ibland är det en tillgång, i form av intuition och empati. Ibland är det bara jobbigt. Ett känslobrus som jag inte kan stänga av, som är starkare än mitt rationella jag. För ett tag sedan (närmare bestämt förra året) stötte jag på termen Highly Sensitive Personality och anade att den skulle kunna syfta på såna som mig. Min första reaktion var att kolla om det fanns några böcker skrivna på ämnet, för att jag gärna vill förstå mig själv och mitt ibland överdrivet känslostyrda beteende. Jag hittade en nyligen utgiven bok; Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadshandbok för sensitivt begåvade, men först nu har jag läst boken.
 
Den visade sig handla om en viss kategori av högkänslighet som författarna kallar för StarkSkörhet. Alltså att man är både väldigt skör och väldigt stark samtidigt. Här sätter jag ett stort frågetecken. Forskningen bakom HSP verkar gedigen och seriös, inte minst när det gäller upphovskvinnan bakom termen HSP- Highly Sensitive Personality, den amerikanska psykologen Elaine Aron. Hon har forskat kring detta i över tjugo år och författarna refererar ofta till henne i boken. Så man kan tycka att det är aningen arrogant av författarna (som verkar ha rätt magra kunskaper i psykologi, men det är ju inte så konstigt om man som Dahlin och Hägglund är företagskonsult eller journalist) att, på eget bevåg, utan några vetenskapliga belägg, kombinera högkänsligheten med ett helt annat karaktärsdrag, nämligen styrka. "Styrka" är dessutom ett väldigt brett, relativt och svårdefinierat ord, men författarna försvarar sitt tilltag med att poängtera att Elaine Aron kommit fram till att åtminstone en tredjedel av alla högkänsliga personer är tydligt utåtriktade (utåtriktad = stark?).
 
Det verkar kanske torrt och intellektuell-elitistiskt av mig att bry mig så mycket om det här med vetenskaplighet. Men jag tycker faktiskt att det är viktigt. För alla de som läser den här boken kommer inte att förstå att författarna inte är några proffs på området, de kommer inte att förstå att det här är populärvetenskap och lättviktarpsykologi förenklad till banalitetens gräns. Trots att Dahlin & Hägglund berättar att de utgår från sina erfarenheter (de anser sig själva vara StarkSköra) så finns det läsare som kommer inte kommer att ta deras ord med ens ett kryddmått salt. 
 
Men om jag har överseende med bristen på vetenskaplighet så tycker jag att det är en toppenbok. Jag vet inte om det finns något sådant som StarkSkörhet, men det kändes faktiskt som att det var mig de talade om. Boken kretsar kring ett fenomen som jag aldrig har hört om förut, men som känns väldigt aktuellt för mig. Jag kommer helt säkert att ha nytta av alla hemmagjorda "överlevnadstips" som boken bjuder på. 

Jag är alltså i högsta grad ambivalent gentemot denna bok, men vill ändå uppmuntra alla som känner sig StarkSköra att läsa denna bok, som kan ge både tips och tröst. Fast med en nypa salt nära till hands. 
 
 
 

I djupa vatten

Kategori: Film / Tv

Fånga de stora fiskarna - meditation, medvetenhet och kreativitet. Nej, det är faktiskt ingen självhjälpsbok för fiskare utan en spretig samling funderingar som David Lynch har kring sitt skapande. David Lynch är en 67-årig filmskapare och konstnär som har skapat fascinerande mystiska filmer som Eraserhead, Mulholland Drive och Lost Highway samt tv-serien Twin Peaks. Så här beskrivs hans filmspråk på Wikipedia: 
 
Known for his surrealist films, he has developed his own unique cinematic style, which has been dubbed "Lynchian", a style characterized by its dream imagery and meticulous sound design. The surreal, and in many cases, violent, elements contained within his films have been known to "disturb, offend or mystify" audiences

Skulle jag inte redan ha sett hans filmer så skulle jag verkligen vilja se dem efter att ha läst ovanstående stycke! Lynch är ett cinematiskt geni som till fullo utnyttjar filmens möjligheter. Storyn i hans filmer är sällan linjär och det händer minst lika mycket mellan raderna som på raderna. Han litar på tittarens förmåga att tänka och fantisera på egen hand och många saker i hans filmer förblir oförklarade, outredda, luckorna får tittaren själv fylla i.
 
Så visst blir jag nyfiken när jag hittar en bok där Lynch berättar om sin kreativa process, men boken uppfyllde inte mina förväntningar. Boken är 184 sidor lång och kapitlen är 1-3 sidor långa, vilket ger ett väldigt spretigt intryck. Han pratar mycket om meditation, eller närmare bestämt Transcendental meditation. Transcendental meditation är lösningen på typ allt, enligt Lynch. Den här boken skulle ha kunnat bli riktigt intressant om han hade utvecklat sina tankar lite längre, men man hinner inte säga så mycket på ett par sidor. Uppslukad av sitt eget tankeflöde hoppar han mellan att förklara hur det skulle kunna bli världsfred, till att poängtera att det är viktigt att man sover åtta timmar per natt, till att berätta om sitt möte med den legendariska filmregissören Federico Fellini. I början av boken säger Lynch att han aldrig har varit någon skribent, att ordet inte är hans medium. Han kan nog ha en poäng där. Den bristfälliga framställningen till trots så är det ändå väldigt intressant att dyka in i huvudet på mannen bakom så många förtrollande excentriska filmer.
 
 
Twin Peaks, Eraserhead och Mulholland Drive
 

Flickan i flaskan

Kategori: Litteratur

Flickan i flaskan av Christel Sundqvist är en roman om att våga möta sitt förflutna. I den här boken är författare och huvudperson samma person, men Sundqvist poängterar i inledningen att allt inte har skett på samma sätt som i romanen. Det är en verklighetsbaserad historia, en självbiografisk berättelse med modifikation. Texten rör sig mellan två tidsplan: Dels hösten 2005, när huvudpersonen drabbas av utmattningsdepression och barndomsminnena börjar tränga sig på, dels 70- och 80-talet under huvudpersonens uppväxt. Det som binder samman dessa tidsplan är Flickan, Flickan som dyker upp i den deprimerade trettiofemåringens tankar och inte lämnar henne i fred, Flickan som vill bli lyssnad på, Flickan som kanske är hon själv.
 
 
Uppväxten skildras på ett mångsidigt sätt. Jag var rädd för att denna bok skulle visa sig vara en jobbig det-är-så-synd-om-mig-historia, men Sundqvist lyfter upp både mörka och ljusa stunder från barndomen och framför allt både mörka och ljusa sidor hos huvudpersonerna. Hon växte upp i Nykarleby med två äldre bröder och en yngre syster, en mamma som framhöll vikten av social status och en alkoholiserad pappa med storslagna drömmar. Utan att vara övertydlig lyckas författaren visa hur hennes uppväxt har format henne till den hon är idag. Flickan i flaskan är en på samma gång djup och lättläst berättelse framställd med sällsynt psykologisk skärpa.
 
 
Flickan i flaskan (2009)

Han ringer sina bröder

Kategori: Litteratur

Jonas Hassen Khemiri. Han är 34 år gammal, lång och smal och mörkklädd i sann kulturnisseanda, svensk med tunisiskt påbrå. Hassen Khemiris fagra nuna syns i vart och vartannat kulturprogram på tv, alltid ödmjuk, alltid med ett snett leende på läpparna, aldrig rädd för att prata om heta potatisar. Så när hans senaste, femte,  bok Jag ringer mina bröder kom ut för några månader sedan blev jag förstås sugen på att läsa den. 
 
Inatt blev det av. Inatt träffade jag Amor.  Amor är en sympatisk typ, lite grubblande och socialt obekväm, som tänker på sina vänner som olika kemiska grundämnen. Det är 11 september 2010 och bombdåden** i Stockholm, där Amor bor, har nyss ägt rum. Man får veta att gärningsmannen var en sådan. Ingen riktig svensk. Rötter i Irak, svart hår och osvenskt utseende, muslim till på köpet. Amor och alla hans vänner vet genast - nu gäller det att passa sig. Nu kommer folk att vara extra uppmärksamma på alla stockholmare med osvenskt utseende. Det gäller att verkligen bete sig så normalt som möjligt när man rör sig ute bland folk, med kläder och kroppsspråk försöka förmedla att man inte har för avsikt att spränga sig själv eller någon annan i luften.
 
Den här boken kan man läsa på mindre än en timme, dels för att den består av hundratjugofem sidor berättelse i A6-format, men också för att texten har en hög puls. Textens puls uppnås delvis genom att Amors tankar varvas med minnen, händelser och telefonsamtal i ett obrutet flöde. Fast ibland tycker jag att flödet går lite för långt, då det kan vara svårt att avgöra i vissa fall vem som sade vad. Eller är det ett medvetet val från författaren? Som för att säga att inför chockerande händelser reagerar vi alla likadant? Oavsett vilket så är den definitivt läsvärd; på några få rader lyckas Hassen Khemiri presentera trovärdiga personporträtt och en berättelse som suger in läsaren mellan pärmarna. 
 
 
 
 
 
 

Jag och biblioteket

Kategori: Jag

Hur jag gör när jag går på bibliotek.
 
Lokaliserar avdelningen för skönlitteratur. Vuxen alltså. Ibland kollar jag in barnböcker också men det hör inte till rutinen.
Börjar vid A. Lägger huvudet på sned och ögnar över titlarna på jakt efter en författare eller titel som finns med på min att-läsa-lista. Min att-läsa-lista finns i sin helhet på boktipset.se, fruktansvärt bra sida. Nästan alla böcker finns där, så man kan göra listor över alla böcker man har läst, böcker man vill läsa, böcker enligt ett visst tema och så vidare, man kan också betygsätta, recensera och kommentera böckerna och utifrån de betyg man har gett på olika böcker så tar sidan fram tips på andra böcker som man skulle kunna gilla. Mindblowfuckingamazing! Men eftersom  det är opraktiskt att hålla i en dator medan jag med huvudet på sned skummar igenom boktitlarna och jag har en internetbefriad telefon så har jag ofta med mig en skrynklig papperslapp med titlar som jag känt mig sugen på just den dagen och eventuellt också kollat upp att finns inne. Just idag bestod den lappen av namnen på alla de cirka trehundrafemtio författare som finns med på att-läsa-listan, vilket inte är så praktiskt när det gäller en komihåg-lapp, märkte jag. Så jag stod med huvudet på snedden och ögnade utan hjälp av min komihåg-lapp. Men komihåg-lappar är inte att förakta, för vissa dagar kan jag drabbas av litterär tunghäfta och knappt komma ihåg ett enda av de där trehundrafemtio namnen. 
 
Det är ganska fysiskt krävande, att gå på biblioteket. Man står som sagt med huvudet på snedden, men nån slags väska på armen eller ryggen, med en växande bokhög som man försöker balansera på vänster arm medan höger arm drar böcker ut böcker från hyllan och bläddrar i dem och i många fall ställer tillbaka dem. Då är det besvärligt om böckerna är tätt packade för då knuffas alla böcker in när man försöker ställa tillbaka boken som man har bläddrat i. Dessutom finns ju inte alla böcker i ögonhöjd, utan de flesta är ju lite för högt upp eller lite för lågt ner så man får böja nacken i alla möjliga ställningar, på samma gång som man - om böckerna är lågt ner - sitter i en små-grodorna-ställning. Allt detta gör att svetten börjar porla fram, pannan blänker och tröjan klibbar mot ryggen. 
 
Svetten kan också ha att göra med den oundvikliga beslutsångesten som kommer med varje biblioteksbesök. Av olika skäl så kan jag inte läsa dygnet runt så därför kan jag inte låna alla böcker som ser lite intressanta ut. Jag måste hoppa över väldigt många. Vid varje biblioteksbesök (åtminstone i Nykarleby, hyllorna där är inte så många) så ögnar jag igenom alla titlar från A till Ö. Varje gång. Varje gång får jag lika ont samvete över alla böcker som verkar intressanta men som inte känns lika lockande som vissa andra böcker. Vissa av de där böckerna har jag hälsat på och pillat på och bläddrat i ett tiotal gånger utan komma till Second Base. Vilken teaser jag är. Och jag försöker förklara för de olånade böckerna att de inte på något sätt är sämre än de böcker jag tänker låna, utan det beror på vad jag är sugen på för tillfället.
 
Efter skönlitteraturen kan jag ibland göra avstickare till deckarhyllan men det gör jag sällan för jag kollar på så himla många kriminalserier att det blir lite overkill att läsa deckarhistorier också. Facklitteraturen går jag däremot aldrig förbi. Den är som bekant ordnad efter kategori. I Finland använder man Dewey Decimal Classification som är det mest använda klassifikationssystemet för bibliotek, men i Sverige har man ett eget system, SAB-systemet. Där används bokstäver istället för siffror och det är väldigt förvirrande. Filosofin och psykologin ska finnas under en kategori som börjar på 1 men i Sverige börjar den kategorin på D. Men i Finland då, så brukar jag börja där, vid filosofin och psykologin. Eller egentligen ännu tidigare, på 0-kategorin för den innehåller olika "allmänna" verk, typ svårkategoriserade antologier. De kan vara intressanta, fast den kategorin är väldigt liten så man behöver inte kolla igenom den varje gång man besöker biblioteket, nya böcker strömmar inte in direkt. Sedan skummar jag över religionen och ibland lånar jag böcker om buddhism. Därefter följer samhällsvetenskaperna och här finns de skarpa böckerna, de samhällskritiska. Sedan medicinhyllan inom kategorin psykiatri och nu börjar vi närma oss slutet. Utöver detta spanar jag in andra hyllor i mån av intresse, tid och läsplaner. Har jag en att-läsa-bok inom området miljö till exempel så går jag till den hyllan men sällan annars. Konstböckerna försöker jag hålla mig långt borta från, för att skona mig själv från stora kolossar som väger ett ton och inte ryms i väskan (såvida väskan i fråga inte är en kappsäck).
 
Det finns en sak som ALDRIG slår fel när jag går till biblioteket. Det är att jag alltid lånar flera böcker än jag hinner läsa. Efter att ha haft lånekort i 22 år (fick bibbakort som 0-åring då en av mina fastrar sommarjobbade på biblioteket i Nykarleby) borde jag ha lärt mig. Men fan heller, jag tänker alltid att nästa vecka kommer jag nog att ha tid att läsa tio böcker. Det har jag aldrig.
 
Bibliotek är fascinerande platser. För mig har det en terapeutisk effekt att smyga omkring i ett bibliotek. Jag kan nästa höra hur pulsen går ner. Biblioteksfasen är faktiskt ännu mera njutningsfylld än läsningsfasen för mig.
Kanske är det för att biblioteket som koncept är så unikt (även om jag har hört talas om klädbibliotek...men jag vet ingen som har använt sig av ett). Idag har allt har ett pris och cash is king och marknaden ska vara fri och man ska helst inte dela på saker utan istället skuldsätta sig upp över öronen för att inte behöva dela saker med Andra. Så står biblioteket där och erbjuder sina tjänster helt gratis och folk lånar och lämnar tillbaka. Man har såna intima stunder med böcker, ofta väcker läsningen många tankar och känslor. Ofta läser man samma bok på olika ställen. I sängen, vid köksbordet, i soffan, på toaletten, man har den i väskan och läser i väntrummet, på bussen eller på utlandsresan. Allt detta kan en biblioteksbok få uppleva med en enda låntagare. Jag tycker att det är spännande att fundera över, vilka som har lånat den här boken före mig? Varför ville de läsa den här boken? Vad tyckte de om den, vad betydde den för dem?
Eller kanske är det för att möjligheterna känns så oändliga när man står där och blickar över hundratals bokryggar som var och en innehåller timtal av sällsamma historier eller spännande fakta. Samtidigt ångesten och insikten om att livet är ändligt och att jag under min livstid inte kommer att hinna läsa alla intressanta böcker i världen, liksom jag inte kommer att hinna lära mig alla språk eller prova på hundra olika karriärer. Insikten om att jag, vi alla, måste välja hela tiden. Vilka tåg vi hoppar på och vilka som vi låter passera. Själv blir jag lätt åksjuk, så jag låter tågen passera, medan jag svettas i biblioteket.

När det blir för tryggt

Kategori: Litteratur

Igår läste jag en riktig tiopoängare! "I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet" heter boken och titeln ger en bra bild av vad boken handlar om. Psykiatern David Eberhard ger dagligen psykiatriska diagnoser åt människor, men 2006 diagnosticerade han hela Sverige med paniksyndrom. Lite med glimten i ögat är det ju förstås, eftersom de psykiatriska diagnoserna är gjorda för diagnosticering av individer och inte samhällen. Innan jag började läsa så tyckte jag att det verkade lite krystat, vad menar han med att hela det svenska samhället skulle lida av paniksyndrom? 
 
Sida för sida får jag dock allt flera exempel på hur panikslaget det svenska samhället har blivit. Det handlar om "ett alldeles överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror". Eberhard menar att vi gör oss själva (och våra barn, om man har sådana) en stor otjänst genom att aldrig krypa ut ur trygghetsbubblan. Vi blir handlingsförlamade och oförberedda på livet och vi blir sämre på att använda vårt sunda förnuft till att värdera risker. Eberhard förklarar även att, ju mindre vi lämnar trygghetsbubblan desto mindre blir bubblan. Alltså, att farorna aldrig tar slut. Man kan lagstifta och reglera hur mycket som helst, men man kan ändå aldrig komma åt alla faror. Man kan aldrig vara idiotsäker på att inget kommer att gå fel. 
 
Jag älskar den här boken. Dels för att den är välskriven, men framför allt för att Eberhard sätter fingret på det där som jag finner så irriterande med det moderna samhället: många saker förbjuds eller regleras utan att det gör någon större nytta, det blir bara mera byråkrati och mera förvirring. Med flera regler blir behovet av att använda sunt förnuft mindre, ett övergångsställe kan till exempel göra att folk inte tittar sig för innan de korsar gatan. Det började på 1900-talet med hastighetsbegränsningar och bilbälten och idag får man inte cykla utan cykelhjälm om man är yngre än femton eller prata i mobilen medan man kör bil.
 
Andra exempel på trygghetsnarkomanin är hälsohetsen. "De centrala symptomen vid en regelrätt panikattack är inte de kroppsliga besvär man drabbas av utan just rädslan för att man ska dö eller bli tokig. Det är just i dessa symptom som det nationella syndromet har sin största likhet med individens. Staten är livrädd för att invånare ska dö, för att samhället ska mista kontrollen och implodera" säger Eberhard. Många personer ägnar idag absurt mycket av sina liv åt att indirekt oroa sig för döden genom att se till att hålla sig friska. En modern svensk bombarderas dagligen med information om hur man ska äta (inte för mycket kalorier, mycket grönsaker osv.), tänka (man mår bättre av att tänka positivt), motionera och leva. Och det är väl inget fel med att vara hälsosam. Men grejen är ju att människan har överlevt i 200 000 år utan att prenumerera på iForm. Och gör det egentligen något om man inte har en optimalt hälsosam livsstil? Konsekvensen kan ju bli att man dör något år tidigare än man annars hade gjort, men det är det kanske värt om man upplever att blodiga biffar, cigaretter och choklad höjer ens livskvalitet.
 
Eberhard ger många exempel på den växande trygghetsnarkomanin, fler än jag kan räkna upp här. Jag rekommenderar verkligen den här boken, för alla, inte bara för svenskar. För även om Sverige är ett synnerligen representativt exempel på trygghetsnarkomani så håller faktiskt trygghetsbubblan på att lägga sig över samtliga välfärdsländer. Vi lever våra liv i vadderade bubblor, långt borta från konflikter och smärta, långt borta från naturen, från döden. Denna tendens måste stoppas innan vi alla är eviga barn, oförmögna att hantera våra egna problem, som förväntar oss att pappa Staten ska ordna allt och skydda oss från obehagligheter.
 
 

Från far till son

Kategori: Litteratur

Saker som min son behöver veta om världen är en av böckerna som följde med mig hem efter mitt senaste biblioteksbesök. Författaren heter Fredrik Backman och är skribent på http://fredrik.cafe.se/. Texten utspelas i jag- och du-form, där jaget är Fredrik och duet hans ettochetthalvt-åriga son. Den här lilla boken har nästan lika många kapitel som sidor och ämnen som bajs, manlighet och religion avhandlas om vartannat, med nästan lika många popkulturella som personliga referenser. Och visst kan han sin penna, Fredrik. Underhållande är det ju!
 
Men jag har svårt att sätta mig in i hans tankegångar. Annars blir det ju lätt så när man läser en bok, att det känns som att huvudpersonens tankar blir ens egna. Författaren är lite väl ivrig att betona sin egen stereotyp och det är säkert meningen, men vi som inte hör till gruppen fotbollstokiga, baconälskande, buffliga män som är födda på 70-talet har lite svårt att känna igen oss i hans upplevelser. Den skarpa kontrasten som förmedlas mellan män och kvinnor, mellan mamma och pappa, känns förlegad. 
 
Bitterfitta-feministen i mig kryper fram och vill kasta detta mansgrismanifest till bok i väggen.
 
Men så tänker jag. Och jag känner igen mig, känner igen mig själv och många andra. Jag kan inte förneka att det finns vissa skillnader mellan män (i allmänhet) och kvinnor (i allmänhet). Som att män aldrig verkar kunna köpa rätt saker i mataffären. Som att män inte kan umgås med andra män utan att ha en aktivitet. Som att män har en förkärlek för stora, fula skinnsoffor. Jag skulle kunna hålla på ett bra tag, men det tänker jag inte, för hälften av mina vänner är av manligt kön och jag tycker ju trots allt om dessa bristfälliga varelser.
 
Så jag förlåter författaren trots hans fräcka försök att skildra skillnader mellan män och kvinnor (herregud, det här är 2013, vet inte författaren att kön har avskaffats till förmån för Hen?), för han beskriver trots allt upplevelser som delas av många andra (svenska 70-talister och småbarnspappor) och det är ju alltid något.
 
Men det som faktiskt gör den här boken läsvärd, förutom de kvicka formuleringarna, är författarens uppriktighet. Han blottar sig själv och sin familj med en stor dos självinsikt och humor. Saker som min son behöver veta om världen är inget jättedumt sätt att spendera sin torsdagskväll på.
 
 

Mentala lagar

Kategori: Litteratur

Har läst boken ”De 10 mentala lagarna  - på vägen till kraft” (2000) av Barbara Berger. Som bok är den medelmåttig, men innehållet är intressant. Berger talar om ”mental teknologi” när hon talar om dessa lagar, en term jag ryggar tillbaka för när det gäller saker som ligger så här långt borta från vetenskapen. Mental teknologi är ”vetenskapen om sinnet” menar Berger. Och visst finns det sanning i dessa lagar, men att kalla dessa mentala lagar för vetenskap är fel. De mentala lagarna finns och de fungerar, men på en annan nivå än vetenskapen.

Jag vill också tillägga att jag inte tror på att det finns just tio  - och varken mer eller mindre – mentala lagar. Det finns saker som hon inte nämner, saker som hon nämner som andra inte nämner och uppspjälkandet av de mentala lagarna, som ju liksom allt här i världen är en del av en större helhet, ser olika ut beroende på vem som gör det. Två olika lagar skulle kunna kallas för en och samma lag, liksom en lag skulle kunna spjälkas upp i två olika lagar. När det gäller ett sådant här ämne är jag tveksam till att någon människa någonsin kan hitta den Absoluta Sanningen. Men det betyder ju inte att ”De 10 mentala lagarna” och dylika böcker inte är värda att läsa. De fångar delar av sanningen och delar av sanningen är bättre än ingen sanning alls. Framför allt kan det vara inspirerande läsning för en människa som befinner sig i en personlig utvecklingsfas.

De 10 mentala lagarna enligt Barbara Berger:

  1. Lagen om orsak och verkan: Tanken är orsaken, det som sker är följderna
  2. Lagen om den fria viljan: Du är den enda tänkaren i ditt sinne
  3. Lagen om fokus: Det du fokuserar din uppmärksamhet på växer
  4. Lagen om grundläggande övertygelser: Dina grundläggande övertygelser bestämmer din verklighet
  5. Lagen om individualisering: Du kan inte uppleva något annat än dina egna tankar
  6. Lagen om skapande: Eftersom du inte kan sluta tänka skapar du alltid
  7. Lagen om känslor: Du kan inte ha en känsla utan att först ha en tanke
  8. Lagen om ersättande: Du kan bara förändra dina tankar genom att ersätta gamla tankemönster med nya
  9. Lagen om mentala motsvarigheter: Lika attraherar lika
  10. Lagen om manifestering: Tankar är ting

Så vad har jag fått ut av dessa 137 sidor av mental teknologi?

  • Det är tankarna som skapar verkligheten, inte verkligheten som ger upphov till tankarna
  • Tanken är orsaken till allt vi upplever i den värld vi lever i
  • Tanken är orsaken, yttre omständigheter är verkan
  • Din förmåga att välja vad du ska tänka på är det som gör dig till en fri individ
  • Uppmärksamhet är energi, så när man tänker på något så skänker man det energi
  • Livet är en självuppfyllande profetia
  • Varje människa lever i sin egen unika värld, sin egen verklighet, som grundar sig på hans/hennes synsätt på vad verkligheten är
  • Om du inte tycker om den värld du lever i kan du förändra den genom att förändra dina tankar
  • När man kan styra över sina tankar så kan man styra över sitt liv
  • Man kan använda tankarna för att välja och styra sina känslor, i stället för att vara offer för sina känslor
  • Det funkar inte att förbjuda sig själv från att tänka negativa tankar, man måste i stället ersätta de negativa tankarna med positiva tankar
  • Alla våra upplevelser på det yttre planet motsvarar vårt inre sinnestillstånd; jag kan inte uppleva t.ex. kärlek i den yttre verkligheten innan jag upplever kärlek i den inre verkligheten. Man är ofta omedveten om vilka grundläggande tankemönster som rör sig i ens innersta, men dessa kan modifieras med hjälp av mentala tekniker såsom visualiseringsövningar
  • Varför lära sig mentala lagar? För att kunna använda dem till sin fördel.