magiskverklighet.blogg.se

Let's hope so

Kategori: Jag

 

Våga vara medelmåttig

Kategori: Jag

Mitt privata nyårslöfte (privat, därför att jag inte tycker om att prata om saker jag ska göra innan jag har gjort dem. Vill inte vara en såndär person med mera prat än verkstad, fast det kanske jag redan är) var att börja blogga dagligen. 
 
Ett stort dilemma i mitt liv är kontrasten mellan mitt behov av att uttrycka mig och min kritiska inställning till alla former av självuttryck. Jag flödar av intryck och idéer och när jag inte uttrycker dem känner jag mig frustrerad och uttråkad. Samtidigt retar jag mig på åsiktsinflationen, på att folk inte verkar kunna låta bli att dela med sig av allt de tänker och tycker. Det gäller inte bara bloggar, utan också Facebook och dylikt. Kalla mig elitistisk, men jag tycker bara att man måste inte ha en blogg bara för att man kan stava och använda ett tangentbord, man måste inte en massa semi-konstnärliga foton bara för att man kan använda en kamera och man måste inte lägga upp bilder på sina outfits bara för att man inte är färgblind. Det signalerar ett visst behov av bekräftelse tycker jag, liksom "titta på mig, jag kan stava/ jag har köpt en dyr kamera och jag kan använda vissa av specialfunktionerna/ jag ser någorlunda bra ut". Det är förstås fritt fram för folk att lägga upp vilken skit de vill, vad jag stör mig på är bristen på självinsikt samt att man inte sätter ribban högre för sig själv. Och jag tycker att det är så sorgligt att se när någon delar med sig av ord eller bild och man märker att de tycker att de själva är väldigt originella när de i själva verket har gjort något som vem som helst kunde ha gjort. 
Det här blir alltså ett dilemma för mig därför att jag gärna vill utveckla mina tankar och mitt språk, kanske till och med jobba med skrivande i framtiden, men jag utvecklas ju inte om jag sitter och håller käften. Problemet är att jag känner mig som en hycklare om jag blir en del av det flöde som jag så starkt tar avstånd ifrån. 
 
Hycklare eller inte så tycker jag i alla fall att det är mycket roligare att prata än att hålla käften. Dessutom behöver jag bli mycket bättre på att våga misslyckas. Jag har min ambitionsnivå någonstans bland molnen och blir djupt besviken på mig själv varje gång jag inte är så duktig/ trevlig/ snygg/ tålmodig/ rolig/.../ som jag hade kunnat vara. Ingen kan ju prestera sitt allra bästa hela tiden, men jag har fått för mig att jag borde göra det. Därför tror jag att det kan vara bra för mig att förbinda mig till att skriva varje dag, för jag kan omöjligt skriva klockrena inlägg varje dag. De kommer helt säkert att vara av varierande kvalitet, vilket ger mig tillfälle att bli van vid att "misslyckas" (citattecken eftersom det behöver ju inte vara ett misslyckande fast det inte är perfekt), kanske börja acceptera att jag är helt okej fast jag inte är perfekt hela tiden.

Klappat och klart!

Kategori: Jag

 

Jag släpper på gasen

Kategori: Jag

Blir helt förbluffad när jag läser mitt förra blogginlägg från 22 maj, en och en halv månad sedan. Jag hade nästan glömt bort bomullsvaddsveckorna, för de senaste veckorna har varit allt annat än bomullsvadd. Det har varit galen överaktivitet och minimalt sömnbehov, gasen i botten. Jag har känt mig våldsamt social och utåtriktad, utan behov av egentid som vanligtvis är så viktigt för mig. Jag talar i dåtid eftersom att jag tror (hoppas?) att den här maniska/ mani-liknande perioden håller på att plana ut. Jag tror faktiskt att den håller på att plana ut, för nu har jag börjat kunna läsa igen. Den senaste tiden har koncentrationen inte räckt till läsande, som inte har känts tillräckligt stimulerande. Men nu har läslusten funnit mig igen! 

Lycka i ingenting

Kategori: Jag

Jag är kvar, men jag har tappat bort min ordspruta. Jag är alldeles för avslappnad eller förslappad för att orka tycka någonting om någonting. Jag borde vara tacksam, det är inte ofta som myrorna i benen har semester. Myrorna har ersatts med bomullsvadd och nu låter det som att jag har börjat ta någon superstark lugnande medicin men det har jag inte. Jag har bara släppt allt, klivit av det omtalade "ekorrhjulet" (om jag nu ens har varit i det) och umgåtts med mig själv.
 
När det är för mycket på gång i mitt liv så tycker jag ofta att tystnaden känns obehaglig. Ett väntrum, en kö, några minuters paus från livet som gör att det inre tränger sig på. När det yttre livet får för mycket plats tar det inre livet stryk. "Jo jag vet att du har något som du vill säga, men vänta lite bara, jag har inte tid just nu...", säger jag då till mitt inre. Och ju längre den inre rösten måste vänta, desto mera irriterad blir den. Så nästa gång den vill säga något kommer det med större kraft, med versaler, nästa gång med utropstecken, med röda bokstäver, med fontstorlek 72. Och vid det laget låter rösten så skrämmande att jag springer bort utan att lyssna på vad den har att säga. Det får inte bli tyst för då kommer rösten fram, jag kan alltså inte använda min hjärna, kan inte tänka några tankar för tankarna är begravda under den inre röstens stora röda bokstäver och för att kunna tänka klart måste jag först lyssna på rösten. Men jag är rädd. Rädd för vad det skulle leda till. Rädd för att den inre rösten skulle blåsa omkull det korthus som är mitt liv. Säga sanningar som jag inte vill höra. Så jag tog ett vinglas till, satte musiken på högsta volym och tittade på tv-serier som inte kräver någon större koncentrationsförmåga. En ohållbar situation. Precis som jag befarat så trängde den inre rösten slutligen igenom och gav eko i mitt yttre liv. Korthuset blåste omkull och allt blev grus och tomhet. 
 
Men, åh! Vad skönt det är. Vad skönt det är med ingenting. När det var för mycket på gång i mitt inre liv försökte jag ibland ta till mig buddhistiska eller buddhisminspirerade anvisningar om det goda livet, men blev alltid lika frustrerad. Enligt dem börjar ju ett lyckligt liv i tystnad, i stilla medvetenhet, i meditation. Tystnad för mig innebar stora röda bokstäver, så jag kastade boken i väggen och fick dåligt samvete, för jag visste ju att de hade rätt och att jag bara lurade mig själv. Nu har det värsta hänt, den inre rösten har gjort sig hörd och korthuset har fallit och det är ganska skönt, för då finns det ingenting att vara rädd för längre. Tystnaden faller på och ingenting händer. Jag bara finns. Lyckan är inte berusande, men det är en slags stilla lycka, kanske som den där "harmonin" som jag har hört talas om. När den inre rösten har sagt sitt kanske jag till och med kan få tillgång till tankarna som låg begravda där under, kanske hitta en ny ordspruta.

Jag och biblioteket

Kategori: Jag

Hur jag gör när jag går på bibliotek.
 
Lokaliserar avdelningen för skönlitteratur. Vuxen alltså. Ibland kollar jag in barnböcker också men det hör inte till rutinen.
Börjar vid A. Lägger huvudet på sned och ögnar över titlarna på jakt efter en författare eller titel som finns med på min att-läsa-lista. Min att-läsa-lista finns i sin helhet på boktipset.se, fruktansvärt bra sida. Nästan alla böcker finns där, så man kan göra listor över alla böcker man har läst, böcker man vill läsa, böcker enligt ett visst tema och så vidare, man kan också betygsätta, recensera och kommentera böckerna och utifrån de betyg man har gett på olika böcker så tar sidan fram tips på andra böcker som man skulle kunna gilla. Mindblowfuckingamazing! Men eftersom  det är opraktiskt att hålla i en dator medan jag med huvudet på sned skummar igenom boktitlarna och jag har en internetbefriad telefon så har jag ofta med mig en skrynklig papperslapp med titlar som jag känt mig sugen på just den dagen och eventuellt också kollat upp att finns inne. Just idag bestod den lappen av namnen på alla de cirka trehundrafemtio författare som finns med på att-läsa-listan, vilket inte är så praktiskt när det gäller en komihåg-lapp, märkte jag. Så jag stod med huvudet på snedden och ögnade utan hjälp av min komihåg-lapp. Men komihåg-lappar är inte att förakta, för vissa dagar kan jag drabbas av litterär tunghäfta och knappt komma ihåg ett enda av de där trehundrafemtio namnen. 
 
Det är ganska fysiskt krävande, att gå på biblioteket. Man står som sagt med huvudet på snedden, men nån slags väska på armen eller ryggen, med en växande bokhög som man försöker balansera på vänster arm medan höger arm drar böcker ut böcker från hyllan och bläddrar i dem och i många fall ställer tillbaka dem. Då är det besvärligt om böckerna är tätt packade för då knuffas alla böcker in när man försöker ställa tillbaka boken som man har bläddrat i. Dessutom finns ju inte alla böcker i ögonhöjd, utan de flesta är ju lite för högt upp eller lite för lågt ner så man får böja nacken i alla möjliga ställningar, på samma gång som man - om böckerna är lågt ner - sitter i en små-grodorna-ställning. Allt detta gör att svetten börjar porla fram, pannan blänker och tröjan klibbar mot ryggen. 
 
Svetten kan också ha att göra med den oundvikliga beslutsångesten som kommer med varje biblioteksbesök. Av olika skäl så kan jag inte läsa dygnet runt så därför kan jag inte låna alla böcker som ser lite intressanta ut. Jag måste hoppa över väldigt många. Vid varje biblioteksbesök (åtminstone i Nykarleby, hyllorna där är inte så många) så ögnar jag igenom alla titlar från A till Ö. Varje gång. Varje gång får jag lika ont samvete över alla böcker som verkar intressanta men som inte känns lika lockande som vissa andra böcker. Vissa av de där böckerna har jag hälsat på och pillat på och bläddrat i ett tiotal gånger utan komma till Second Base. Vilken teaser jag är. Och jag försöker förklara för de olånade böckerna att de inte på något sätt är sämre än de böcker jag tänker låna, utan det beror på vad jag är sugen på för tillfället.
 
Efter skönlitteraturen kan jag ibland göra avstickare till deckarhyllan men det gör jag sällan för jag kollar på så himla många kriminalserier att det blir lite overkill att läsa deckarhistorier också. Facklitteraturen går jag däremot aldrig förbi. Den är som bekant ordnad efter kategori. I Finland använder man Dewey Decimal Classification som är det mest använda klassifikationssystemet för bibliotek, men i Sverige har man ett eget system, SAB-systemet. Där används bokstäver istället för siffror och det är väldigt förvirrande. Filosofin och psykologin ska finnas under en kategori som börjar på 1 men i Sverige börjar den kategorin på D. Men i Finland då, så brukar jag börja där, vid filosofin och psykologin. Eller egentligen ännu tidigare, på 0-kategorin för den innehåller olika "allmänna" verk, typ svårkategoriserade antologier. De kan vara intressanta, fast den kategorin är väldigt liten så man behöver inte kolla igenom den varje gång man besöker biblioteket, nya böcker strömmar inte in direkt. Sedan skummar jag över religionen och ibland lånar jag böcker om buddhism. Därefter följer samhällsvetenskaperna och här finns de skarpa böckerna, de samhällskritiska. Sedan medicinhyllan inom kategorin psykiatri och nu börjar vi närma oss slutet. Utöver detta spanar jag in andra hyllor i mån av intresse, tid och läsplaner. Har jag en att-läsa-bok inom området miljö till exempel så går jag till den hyllan men sällan annars. Konstböckerna försöker jag hålla mig långt borta från, för att skona mig själv från stora kolossar som väger ett ton och inte ryms i väskan (såvida väskan i fråga inte är en kappsäck).
 
Det finns en sak som ALDRIG slår fel när jag går till biblioteket. Det är att jag alltid lånar flera böcker än jag hinner läsa. Efter att ha haft lånekort i 22 år (fick bibbakort som 0-åring då en av mina fastrar sommarjobbade på biblioteket i Nykarleby) borde jag ha lärt mig. Men fan heller, jag tänker alltid att nästa vecka kommer jag nog att ha tid att läsa tio böcker. Det har jag aldrig.
 
Bibliotek är fascinerande platser. För mig har det en terapeutisk effekt att smyga omkring i ett bibliotek. Jag kan nästa höra hur pulsen går ner. Biblioteksfasen är faktiskt ännu mera njutningsfylld än läsningsfasen för mig.
Kanske är det för att biblioteket som koncept är så unikt (även om jag har hört talas om klädbibliotek...men jag vet ingen som har använt sig av ett). Idag har allt har ett pris och cash is king och marknaden ska vara fri och man ska helst inte dela på saker utan istället skuldsätta sig upp över öronen för att inte behöva dela saker med Andra. Så står biblioteket där och erbjuder sina tjänster helt gratis och folk lånar och lämnar tillbaka. Man har såna intima stunder med böcker, ofta väcker läsningen många tankar och känslor. Ofta läser man samma bok på olika ställen. I sängen, vid köksbordet, i soffan, på toaletten, man har den i väskan och läser i väntrummet, på bussen eller på utlandsresan. Allt detta kan en biblioteksbok få uppleva med en enda låntagare. Jag tycker att det är spännande att fundera över, vilka som har lånat den här boken före mig? Varför ville de läsa den här boken? Vad tyckte de om den, vad betydde den för dem?
Eller kanske är det för att möjligheterna känns så oändliga när man står där och blickar över hundratals bokryggar som var och en innehåller timtal av sällsamma historier eller spännande fakta. Samtidigt ångesten och insikten om att livet är ändligt och att jag under min livstid inte kommer att hinna läsa alla intressanta böcker i världen, liksom jag inte kommer att hinna lära mig alla språk eller prova på hundra olika karriärer. Insikten om att jag, vi alla, måste välja hela tiden. Vilka tåg vi hoppar på och vilka som vi låter passera. Själv blir jag lätt åksjuk, så jag låter tågen passera, medan jag svettas i biblioteket.

Mina knasigheter

Kategori: Jag

Jag har och har alltid haft ganska mycket problem med mig själv. Mitt huvud lyder inte. Jag är ganska ensam om en stor del av mina upplevelser, för de flesta har en mera normalt funtad hjärna. Jag känner hatkärlek till min hjärna, hat för att det blir så mycket kaos och förvirring och smärta, kärlek för att mina känslor är starka och många och för att livet blir rätt så spännande. När jag var 18 fick jag äntligen ett ord för min knasighet. Eller snarare flera ord, för min knasighet ser inte riktigt likadan ut som de flesta andras knasighet. "ADHD/DAMP med drag av Aspergers syndrom". Och jag vill gärna berätta om min knasighet. Dels för att någon annan knasig människa ska kunna läsa det här och känna igen sig och känna sig lite mindre ensam i sin knasighet. Dels för att alla oknasiga människor kan ha nytta av att veta hur det är att ha en myrstack i huvudet, för det är trots allt ungefär en person av tjugo som har det. Alla är knasiga på ett helt unikt sätt och jag är knappast representativ för alla myror-i-brallan-människor. Men anyways, så här tar sig min knasighet uttryck i alla fall:
 
Mina symptom stämmer in på ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) så det ordet kommer först. Men den diagnosen täcker inte allt. Det är ju också det där med att jag inte klarar av starkt ljus, det ger mig huvudvärk och gör mig orolig och trött. Jag vill inte äta något som är kallt, så jag lägger glassen i mikron innan jag äter den. Mat med tuggmotstånd känns obehagligt så jag mosar helst maten innan jag äter den. (På senare tid har jag dock börjat äta knäckebröd). Jag är väldigt känslig för temperaturskillnader och har nästan alltid för varmt eller för kallt. Jag har svårt för att beräkna avstånd och hastigheter, så därför brukar jag springa över övergångsställen bara för att vara på den säkra sidan. De här sakerna har att göra med perceptionen, alltså den automatiska tolkningen som hjärnan gör av sinnesintrycken (synintryck, ljud, lukter m.m.). Sedan var det motoriken. Min motorik har blivit bättre. Fast jag kunde inte springa förrän jag var elva år, mina fötter "rullade" inte mot marken utan jag stampade fram, med hela foten i marken varje steg. Även efter att jag lärde mig springa fortsatte jag att lägga ovanligt mycket tryck på hälen så att alla mina skor går sönder i hälen eller klacken. Koreografiskt sett är jag en katastrof, det spelar ingen roll om det är aerobics eller vals. Finmotoriskt är jag ingen direkt katastrof, även om lärare ibland har klagat på min handstil och syslöjdsuppgifterna tog dubbelt längre för mig än för alla andra. Sedan är det ju vardagsklumpigheten då, alla saker som går sönder i mina händer och alla kaffekoppar som jag har råkat knuffa omkull när jag bara ska sträcka mig efter dem. Problem med motorik och/eller perception i samband med ADHD-symtom brukar kallas för DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception). Men det diagnosen har bara använts i Skandinavien. Om man endast har problem med motorik och perception kallas det för DCD (Developmental Coordination Disorder). Utöver detta har jag också drag av Aspergers Syndrom som är en typ av autism utan intellektuella funktionsnedsättningar.
 
Men ADHD då. Jag kan börja med att säga att man kan tala om tre typer av ADHD:
- huvudsakligen bristande uppmärksamhet
- huvudsakligen hyperaktivitet/ impulsivitet
- kombinerad typ: både bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet.
Jag skulle väl vara en kombinerad typ då.
Här förklaras mera utförligt hur symptomen som nämns i diagnoskriterierna kan ta sig uttryck hos vuxna: http://www.socialstyrelsen.se/psykiskhalsa/nationellpsykiatrisamordning2005-2007/Documents/R9VagledningsdokumentADHDkort.pdf
När diagnosen ADHD uppkom tänkte man sig nämligen att det var något som växer bort, att vuxna inte kan ha ADHD-problematik. Därför fokuserar största delen av forskningen och litteraturen kring ADHD på barn och inte på vuxna. Idag vet man att problemen växer bort för vissa, men många har kvar sina symptom hela livet.
 
Översatt till mina egna ord betyder ADHD att:
- Jag har svårt att organisera mig själv, mycket bättre om någon annan gör ett schema åt mig till exempel.
- Jag blir lätt uttråkad. Därför gör jag allting allting väldigt fort och därför gör jag ett och annat slarvfel.
- När jag tappar lusten så känns det nästintill omöjligt att få något gjort. Jag kan bara koncentrera mig på något om jag är motiverad och intresserad. 
- Jag kan ha svårt att hänga med i diskussioner och missar ofta vad som har sagts.
- Muntliga instruktioner glömmer jag nästan direkt. För att jag ska förstå instruktioner måste det stå skrivet, klart och tydligt, punkt för punkt.
- Jag har svårt med tidsuppfattning. Det är alltid en helvete när jag ska iväg någonstans, jag måste se till att ha mycket tid på mig så att jag säkert vet att jag hinner. Det här tangerar också glömskan, orsaken till yrseln som uppstår när jag ska iväg någonstans är ju till stor del att jag måste komma ihåg att göra allt jag behöver göra innan samt komma ihåg att ta med mig allt som jag ska ta med mig. 
- Jag har svårt för att slutföra saker. Det har dels att göra med att jag blir snabbt uttråkad, dels att jag har svårt för att planera mina aktiviteter. (vad jag ska göra när och hur länge osv.) Jag vet inte hur man planerar sånt. Så jag brukar låta bli att planera. Och hålla mina planer öppna, så att det inte gör något om något drar ut på tiden. 
- Jag tappar ofta bort saker. 
- Mina tankar flyger hit och dit även när de borde koncentrera sig på någon viss sak (det här gäller speciellt när det jag ska koncentrera mig på inte är så intressant). Det här är en av orsakerna till att jag inte kör bil, för medans jag körde så kunde jag glömma bort att jag körde bil och det är inte så trafiksäkert.
- Jag är sällan helt stilla i kroppen. Det är en massa myror i benen och händerna och det gör mig rastlös.
- Jag har ofta en känsla av oro i mig, inte över något speciellt, men den märks extra tydligt när jag måste vänta eller göra något tråkigt, typ stå i kö. Då får jag en impuls att gå därifrån och det gör jag ofta även om jag inte borde.
- Jag blir lätt frustrerad och har ett ganska hett temperament.
- Jag pratar utan att tänka efter först
- Mina tankar går 100 km/h och jag tänker på många olika saker samtidigt, så jag kan bli irriterad på människor som pratar långsamt. Jag blir irriterad på allt som går långsamt.
- Mitt humör varierar väldigt mycket och förändringar i humöret kan ske på kort tid. Under en dag kan jag uppleva hela känsloregistret. Det är väldigt utmattande.
- Allt jag gör sker i "ryck", väldigt ojämnt. För ibland drabbas jag av enorm entusiasm och får mycket gjort, sedan kan jag känna mig väldigt trött och inte orka med någonting, sedan piggnar jag till igen och går på högvarv igen. 
- Jag har en väldigt låg stresströskel. Bara det där att komma sig iväg någonstans och ha alla saker med sig och komma i tid känns som en stor kraftansträngning från min sida, så jag klarar inte av särskilt mycket stress i min vardag.
 
Men ADHD är inte bara av ondo. Alla de där sakerna kan ju också vara bra egenskaper i vissa situationer. Jag är snabbtänkt och kreativ och när jag gör något så gör jag det till 200 %. Jag pratar utan att tänka efter och det är inte alltid bra, men uppriktighet uppskattas ofta.
 
Tyvärr känns det inte som att jag får använda alla mina bästa sidor när jag studerar. Då behöver jag istället allt det där som jag är så dålig på; disciplin, planerings- och organiseringsförmåga och förmåga att slutföra saker. Jag har kämpat i tre år med detta, sedan jag började studera på högskolenivå. Jag tycker att det är så himla svårt att jag själv ska bestämma när jag ska läsa eller skriva dittan eller dattan. Det borde ju inte vara så svårt, för läser och skriver gör jag ju hela tiden på min fritid. Men på min fritid läser och skriver jag ju vad jag vill, när jag vill, hur länge jag vill. När man studerar är det ju mera bestämt vad man ska läsa. Och det där verkar ju vara ett stort problem för mig. Hösten 2010 började jag studera filosofi i Åbo, hoppade av. Hösten 2011 började jag studera ungdomsarbete i Åbo, hoppade av. Hösten 2012 började jag studera psykologi i Umeå och det har gått någorlunda, men nu orkar jag inte längre. Jag tänker ta en paus från studerandet, fortsätta arbeta när sommaren övergår i höst. Det känns som en sådan lättnad. Att få GÖRA saker! Alla har alltid sagt åt mig att jag har sådan potential. Det har jag säkert. Men högskolestudier gör mig så stressad och uttråkad, så jag vet inte om det är värt att jag pinar mig igenom det. Jag kan väl utnyttja min "potential" på något annat sätt.
 
När det kommer till Aspergers syndrom så är det tydligaste symptomet att jag har väldigt litet behov av umgänge. Jag måste inte prata med någon varje dag. Jag kan vara för mig själv långa perioder utan att få tråkigt. Och har jag varit en hel dag i skola/jobb så vill jag helst inte träffa någon. Det kan göra mig lite sorgsen att jag inte har större behov av umgänge, för det är ju så man lär känna människor. Genom att umgås med dem. Dessutom har jag svårt för "ytligt" umgänge, alltså när folk bara sitter och säger trevligheter åt varandra och inte berättar vad de innerst inne tänker på. Jag märker ju att folk gör på det sättet men jag förstår inte varför och jag har svårt för att göra likadant. Det var någon som förklarade för mig att folk blir obekväma om man blir för personlig för fort, men det har jag svårt att förstå. Det gör ju inte mig obekväm, jag tycker bara att det är trevligt om någon ventilerar sina personliga funderingar med mig!
Det som också är kännetecknande för Aspergers syndrom är "omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering", "oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer" och "enträgen fascination inför delar av saker". Det känns svårt att avgöra huruvida mina intressen är abnorma i intensitet eller om mina rutiner är oändamålsenliga, men visst finns det en sanning där. Jag kan ägna timtal åt att göra meningslösa listor (i stil med det tredje ordet på sidan femtiofem i varje bok jag äger). Sedan kan jag ägna ytterligare timtal åt att göra statistik av listan (hur många ord av varje ordklass till exempel). När det kommer till rutiner så tycker jag inte själv att jag har så många särskilda rutiner, men mina föräldrar har berättat hur intensivt jag reagerade på förändringar som liten. Nya platser, nya rutiner var som ett mindre trauma för mig. Och så är det ju fortfarande. Nya ställen, nya människor, nya saker överlag får mig helt ur balans. Jag tycker inte om förändringar och jag tycker inte om att resa, tycker överhuvudtaget inte om att övernatta någon annanstans än Hemma. 
 
Idag menar många att ADHD och autismspektrumstörningar är besläktade. ADHD är vanligare hos personer med en autismspektrumstörning än hos den övriga befolkningen, och autismspektrumstörning är likaså vanligare hos personer med ADHD än hos andra. Bägge räknas till gruppen neuropsykiatriska funktionshinder. Neuronätet har bra information om den här typen av diagnoser: http://user.tninet.se/~fxg297r/diagnos_grupper.htm
Likaså det svenska riksförbundet för dessa funktionshinder, "Attention". Man kan läsa deras tidning gratis på deras hemsida. http://www.attention-riks.se/

Allt är tillåtet

Kategori: Jag

Så många gånger som jag har startat en blogg och inte kommit längre än att välja tema eller skriva ett par, tre inlägg. 
Sist och slutligen handlar det om att välja vilka sidor man vill visa av sig själv, vad man kan visa och vad man inte vill visa.
Jag har kommit till en punkt där ingenting är hemligt. Förutom saker som involverar andra då, där får man ha lite hänsyn.
Det känns ganska skönt. Jag antar att det ligger något i det där, "att bli äldre". Alla problem, alla mina svaga sidor finns fortfarande kvar som förut, men på något sätt har jag förlikat mig med dem. 
Finns det några alternativ?
Ska man välja att leva detta liv, så måste man leva med alla sidor av sig själv.